Varför är det så svårt att vara godhjärtad och snäll?

Har ni tänkt på hur svårt det är att vara snäll och kärleksfull, och hur mycket lättare det är att vara irriterad, sur och arg? Varför är det så? Det här är något jag och Philippa funderar en hel del på. En av de saker som blir väldigt tydlig när man praktiserar meditation är hur mycket negativa känslor vi bär på. Och hur svårt det är att inte ge utlopp för dem. När vi ser och accepterar känslorna, blir det med ens lättare att vara positiv och omtänksam. Men vi faller ändå ständigt tillbaka i ovanan att reagera negativt på saker och människor i vår omgivning. Hur ska vi hantera det här? Läs mer om ämnet här under. Och i slutet av inlägget kommer information om vår sommaryoga. Det får du inte missa!

rejection.jpg

Varför är det så svårt att vara positiv, glad och godhjärtad? Det här funderade jag på tidigare idag när jag var ute på en löptur. Jag lyssnade på en ljudbok av en tidigare missbrukare och numera meditationslärare. Han pratade om just det här, varför det är så svårt att agera kärleksfullt. Ett centralt begrepp inom buddhismen är ”medveten närvaro” (mindfulness), dvs. förmågan att vara medveten i nuet och se vår inre reaktion utan att nödvändigtvis behöva reagera utåt. Meditationsläraren menade att det är en sak att vi upplever vrede eller sorg inom oss, men det är något helt annat att rikta den känslan utåt till våra medmänniskor. Att bryta vanan att reagera blint på våra känslor är inte bara svårt, ibland känns det omöjligt. Men genom att träna på att vara medveten i ens dagliga sysslor kan man med tiden bli bättre på att notera när man är irriterad eller arg. Det svåra är att välja att vara vänlig och kärleksfull i stället.

Här kan det vara viktigt att påpeka att vi alla bär på ett ego som vi identifierar oss med. Vi luras att tro att vi är vårt egot och att alla känslor som egot framkallar är sanna. Men vi är mer än vårt ego. Bakom egot finns ett medvetande, ett riktigt jag som kan observera och iaktta egot och allt drama det skapar. Genom att förstå detta – att jag inte är arg när jag upplever vrede, utan att det finns en känsla som upplevs som vrede men som snart försvinner om vi struntar i den – så kan vi bryta vanemönstret att blint reagera utåt. Men då återstår frågan; Varför är det så svårt att vara snäll? Även om vi ser att det finns ilska inom oss och vi förstår att det är egot som skapar ilskan och att vi inte behöver identifiera oss, så är det ändå så svårt att inte fortsätta att vara arg. Varför väljer vi inte att bara vara glada och snälla då? Jo, när vi uppfylls av exempelvis ilska mot någon annan och om vi plötsligt kommer på att vi faktiskt inte behöver vara arg, då påminns vi samtidigt om hur negativa vi är. Och vips så sker en ny reaktion, vi känner en motvilja som återigen skapats i egot. Det är alltså inte bara en reaktion som sker, ibland är det otaliga. Och om vi ser den första reaktionen och inte faller i fällan den gången men sedan reagerar på nästa, då har vi återigen förlorat mot egot och skapar ny olycka inom oss.

Buddha brukade jämföra hur ilska och vrede mot andra med att vi kastar gödande kol. Det gör fruktansvärt ont för den som träffas av kolet, men samtidigt bränner vi oss själva när vi kastar det. Kom ihåg det nästa gång du är arg eller elak, du skadar dig själva lika mycket som den du riktar det mot.

Ett tips om det känns övermäktigt när du uppfylls av en negativ känsla är att fokusera på din andning. Andningen är automatisk och fungerar som en brygga mellan ditt medvetna och omedvetna. När du blir arg så ökar till exempel andningsfrekvensen direkt. Därför fungerar den utmärkt som objekt att koncentrera sig på vid humörsvängningar. Genom att observera hur luften passerar in och ut genom näsborrarna, utan att försöka reglera andningen (att alltså inte styra andningen, utan att bara låta den ske naturligt), använder du din energi och ditt fokus på något annat än din negativa känsla. Och innan du vet ordet av det så är känslan borta. Ingenting är nämligen bestående och förr eller senare förändras allt. Det gäller även ilska, hur djup och skoningslös den än är. Och plötsligt är det också mkt lättare att sprida positiv energi, glädje och kärlek. Jag hoppas att ni får möjlighet att experimentera lite med det här och kanske se att vi inte behöver vara slavar för våra känslor. Vi har en möjlighet att kontrollera hur vi agerar och har därmed också ett ansvar mot våra medmänniskor. Och om du försöker att ta ditt ansvar kommer du snart inspirera andra att göra samma sak. Lycka till!

…………

Ljudboken jag nämnde heter ”One Breath, Twelve Steps” och finns bl a på Audible. Den är skriven och uppläst av Kevin Griffin som är mångårig missbrukare och meditationslärare. Boken är en jämförelse av Anonyma alkoholisters 12 steg och den åttafaldiga vägen inom Buddhism. Griffin lotsar oss genom stegen och visar hur lika de två strategierna är för att hantera och frigöra oss från beroende, vanor och lidande. Den här boken rekommenderas till alla, missbrukare som icke-missbrukare.

………….

Ni har väl koll på att vi har Yoga-klasser varje måndag och torsdag kl 09:00 hos oss, på Asphyttan Metta House? Det är drop-in klasser som bara kostar 30 kr/lektion (för att täcka lokalhyra) och som antingen är på vår kaféveranda i fint väder eller i Asphyttans Bygdegård om det regnar. Leder klasserna gör jag och Philippa och stilen är grundläggande Hatha-yoga som passar såväl för nybörjare som lite mer erfarna. Yoga är för alla och du behöver inte vara orolig om du inte testat det förr. Visst kan det vara utmanande ibland men yoga handlar inte om att prestation eller att vinna. Vi är alla unika och har olika förutsättningar. Alla gör så gott de kan och det är fullständigt tillräckligt. Hoppas vi ses!

/Simon

Hemma igen från Indien

Det var med visst vemod vi gick på planet i Dehli och påbörjade vår resa hem till Värmland. Inte för att vi inte såg fram emot att återvända till Asphyttan och vad som verkade vara en tidig sommar, utan för att det brukar vara just två veckor in på en resa som man börjar känna sig varm i kläderna och trivs på resande fot. Framförallt i ett land som Indien, där det tar lite tid att acklimatisera sig. Vi hade också haft en utomordentligt härlig resa. För mig var det en återkomst till landet som jag backpackade i sex månader 2013/2014. Philippa var och hälsade på mig under den tiden, och detta var således även hennes andra besök. Men nu valde vi att utforska platser som varken jag eller hon sett förut.

Vi anlände till 40-graders hetta i Dehli och åkte direkt till bussterminalen från flygplatsen och satte oss på en buss mot Rishikesh. Jag har varit i Dehli förut och det är inte direkt en stad man semestrar i. Det finns förstås några sevärdheter och bra shopping om man orkar bråka med affärsmännen i turistområdet Paharganj. Men annars är det bara en transitstad, en plats där de flesta bussar som kommer från syd och sydost passerar igenom. Rishikesh däremot är, sin lite hetsiga och smutsiga yta till trots, en alldeles utmärkt stad att besöka. Det var här som Beatles lärde sig transcendental meditation av Maharishi Mahesh Yogi på 60-talet och det Ashram de besökte är bara ett av hundratals man kan besöka idag. Som yogautövare eller bara allmänt intresserade av yogisk filosofi finns också en uppsjö av klasser, skolor och retreat att besöka, de flesta väldigt prisvärda. Vi bestämde oss för att besöka det populära men spartanska ashramet Anand Prakash, väster om Ganges. Indiens huvudflod och hinduismens heligaste flod passerar rakt igenom Rishikesh och utgör en central del av stadens spirituella utövande. Och till skillnad från många andra platser i Indien där Ganges finns ska vattnet här vara relativt rent.

 På en restaurang med utsikt över Ganges i Rishikesh

På en restaurang med utsikt över Ganges i Rishikesh

Vår tid på Ashramet spenderades främst i yogashalan där två klasser á 1,5 h utfördes per dag. Utöver det ingick i programmet även meditation och s.k. ”fire puja”, en offerceremoni där man hedrar det gudomliga genom elden, och tre enkla men fantastiska vegetariska måltider. Vi valde att göra vår egen Vipassana meditation morgon och kväll och spenderade annars dagarna mellan yogaklasserna med att utforska omgivningarna. Bl a gick vi och fick en Ayurvedisk konsultation med en lokal doktor. Ayurveda är indisk läkekonst och baseras på filosofin att allt, inklusive vi människor, utgörs av de fem grundelementen. Och genom att ta reda på vilken typ av konstitution ens kropp har (vad man har för ”doshas”) kan man också lära sig hur man bör äta, sova, träna…ja, kort och gott leva i balans och med välmående. Enligt Ayurvedan finns det tre elementära energier (”Vata”: luft och rymd, ”Pittha”: eld och vatten och ”Kapha”: vatten och jord) och dessa reglerar alltså ”doshas”. För att nå balans och god hälsa bör man därför sträva efter balans mellan dessa tre och då alla personer har en unik sammansättning av doshas innebär det olika saker för oss alla. Vi var nöjda med våra enskilda konsultationer och är väl hemma igen inställda på att följa våra respektive kostråd.

Här kan du läsa mer om Ayurveda

Efter en vecka av yoga och en rad nya bekantskaper satte vi oss på en ny buss och vidare norrut. Nästa destination var återigen en spirituell plats men den här gången var det snarare buddhistisk filosofi som gällde och inte hinduistisk.

 Vy på väg upp mot Dharamshala med de snötäckta alptopparna i bakgrunden

Vy på väg upp mot Dharamshala med de snötäckta alptopparna i bakgrunden

Dharamshala ligger i de sluttande, södra delarna av Himalaya och det spelar egentligen ingen roll var man befinner sig i de många byarna som utgör området så har man en fantastisk utsikt. Dharamshala är hemvist för framförallt många tibetanska buddhistiska flyktingar som flydde den kinesiska ockupationen och det präglar staden i allt från kultur och mat till det faktum att här finns många tibetanska munkar som strosar runt på gatorna. Det är även här Dalai Lama bor och lever och därmed ett världscentrum och dragplåster för västerlänningar intresserade av tibetansk buddhism. Här, likt i Rishikesh, finns otaliga Ashram men även många kloster och retreat center för meditation. Det var faktiskt här som jag satt min första 10-dagars Vipassana kurs i slutet av min första resa i Indien. Centret ligger beläget på en kulle i den nordligaste delen av Dharamshala, bredvid byn Dharamkot, och nu fick jag äntligen tillfälle att återbesöka och visa centret för Philippa. Dharamkot var för övrigt ett ställe vi spenderade mycket tid under denna vecka, en liten by som de senaste decennierna förvandlats till en hippieby med små söta kaféer och gästhus för västerlänningar. Här dricks det mycket chai och röks charas, tillverkas hantverk, målas, spelas musik och filosoferas. Och vad man än gör ackompanjeras det alltid av en fantastisk utsikt och frisk, syrerik, luft. Här blev dessvärre vår dagliga yogarutin lite lidande och mer tid spenderades i avkoppling. Men så var det också vår semester.

 På väg upp mot Dharamkot. Philippa hälsar på lokalinvånarna.

På väg upp mot Dharamkot. Philippa hälsar på lokalinvånarna.

Samtidigt fanns det ett annat skäl till vår resa till Indien och det var inhandling av diverse prylar och kläder. I takt med att vi börjar anordna yogaretreat och klasser i Asphyttan vill vi också kunna erbjuda vackra indiska produkter och även utveckla inredningen på Asphyttan Metta House. Vi spenderade därför flera dagar i Dharamshalas butiker och på marknaden och samlade på oss alltifrån smycken och figurer till filtar, sjalar och kläder. Vi knöt även band med lokala affärsmän och kommer att skicka efter mer produkter löpande. Kom därför gärna förbi i sommar och kika in det nya sortimentet i kaféet, som alltså kommer att uppdateras i takt med försäljningen.

 Gör inhandlingar i Dharamshala. Många varor är direktimporterade från Kashmir.

Gör inhandlingar i Dharamshala. Många varor är direktimporterade från Kashmir.

Och så var våra 2 veckor i Indien över. Och just som man hade börjat komma in i lunket och det dagliga livet som backpacker var det dags att återvända till Dehli och flyga tillbaka till Sverige. Men vi var inte ledsna för det. Vi hade en fantastisk tid den här resan och ser fram emot att återvända snart. Och kanske blir det väldigt snart. Vi blev så pass inspirerade av yogan att vi bestämde oss för att gå en ”teacher training”-utbildning och blir yogalärare själva. Kanske blir det redan i höst. Och fram till dess tänker vi fortsätta att utveckla vår praktik, och vi hoppas får göra det med er. I sommar kommer vi nämligen att erbjuda guidad yoga (vi väljer våra ord här då vi ju faktiskt inte är lärare än) 3-4 gånger i veckan. Det kommer att vara Hatha-yoga för nybörjare och vi kommer inte att ta betalt men ha så kallad ”concious payment”, dvs. möjlighet att ge en donation. Ibland ger vi klasser i vår bygdegård men oftast hoppas vi kunna ha klasserna utomhus på trädäcket utanför kaféet. Så håll utkik på vårt Instagram- och Facebookkonto för dagar och tider. Man behöver inte ha erfarenhet av yoga för att delta och mattor och utrusning har vi. Vi gör det här för att få utveckla vår egen yogapraktik och förhoppningsvis inspirera er att påbörja eller återuppta er egen praktik. Sen kommer förstås även kaféet att vara öppet i sommar. Det är säkert fler av som undrat om och när kaféet varit öppet under våren. Och vi har medvetet valt att inte har öppet så ofta då vi haft många sidoprojekt och åtagande. Men nu öppnar vi upp sommarkaféet den 4 juni och har öppet alla dagar utom tisdagar (det kommer även att vara semesterstängt i några kortare perioder). Håll utkik i våra sociala medier och på vår hemsida för detaljer och mer information.

 Yoga på hustaket i Dharamshala.

Yoga på hustaket i Dharamshala.

Vi hoppas att vi ses i sommar!

Med omtanke och metta,
Simon & Philippa

 

Vårt första Yoga Retreat!

När vi började prata om att flytta från storstaden och starta ett nytt liv, så var den första idén att driva vad vi kallade för ett ”mindful hostel”. Under våra resor har vi i princip alltid – bortsett från någon enstaka natt då vi ”unnat oss” lite högre kvalitet -  bott på vandrarhem och hostel. Stora som små, färgrika som minimalistiska, överfulla som rymliga. Här samlas människor från alla världens hörn, nyfikna på nya kulturer och möten, som vill dela erfarenheter, historier och skratt, och som uppskattar att leva enkelt. Vi älskar den typen av liv. Ett bra hostel är ett idag ett av få ställen där människor – som inte förväntar sig så mycket av andra och livet – kan träffas under enkla förhållanden och – för en kortare eller längre period – leva enkelt och sorgfritt.

Eftersom vi har omfamnat en livsfilosofi där medvetenhet och närvaro sätts i först rummet, såg vi framför oss hur vi skulle kombinera levnadsförhållandena på hostel med förutsättningar för öppna, ärliga, möten där framförallt alkohol och droger ersatts av yoga och meditation, inspirerande samtal och kreativa stunder. Ett mindful hostel kan förstås ta otaliga former och variera kraftigt beroende på plats och kultur. Men kärnan – att gäster uppmanas att sätta sin egen och andras hälsa i första hand och möta varje dag med öppenhet – hade vi klar för oss. Och när vi väl visste det kunde vi börja leta ställen att slå oss ned på.

Spola fram bandet lite, och vi befinner oss alltså här i Värmland. Det var inte det första, eller ens det andra, stället vi trodde vi skulle hamna på – men livet har ett sätt att bara ske, om man låter det, och det var meningen att vi skulle hamna här. Vi är inte klara på hur förutsättningarna för att driva ett traditionellt hostel ser ut här. Vi har tagit över Asphyttans Bed & Breakfast och det är en variant av ett hostel, om än lite mer opersonligt. Vi ger gästerna lite mer utrymme och möjlighet till privatliv, framförallt försöker vi vara lyhörda och känna efter vilken energi just den gästen har och hur hon vill bli bemött. Det fungerar alldeles utmärkt men vi önskar kanske att vi skulle kunna erbjuda lite mer öppna, allmänna, ytor, där just de möten vi pratat om kan få ske naturligt och relationer skapas organiskt. Det är vår mål att skapa det här, på sikt, men till dess tänker vi försöka skapa en koncentrerad variant av det under perioder. Det är här våra Retreat kommer in i bilden. Trots att vi kanske inte har ett Mindful Hostel enligt vår grundvision än, så kan vi ändå skapa den miljön och stämningen när vi vill. Under ett Yoga Retreat har vi möjlighet att skapa den stämningen, att ge deltagarna möjlighet att möta sig själva och varandra i en miljö där allt är anpassat och utformat för att ge dem bästa förutsättningar att arbeta med sig själva och sin hälsa. Att få kombinera den miljön med yoga - en av de träningsformer vi tror gynnar människor mest och framförallt är grundläggande för en positivt grundad och medveten närvaro - känns så skoj! Retreaten kommer förstås att variera i form och uttryck beroende på stil och lärare, men vi vågar lova att alla kommer att vara givande på flera personliga plan.

1473958989_yoga-2.jpg


Och först ut är ett Kundalini Yoga Retreat i april med härliga läraren Karin Manaavmet Zeitelberg. Kundalini yoga är en uråldrig, indisk, medvetenhetsyoga där målet är att frigöra kroppen från spänningar och samtidigt finna en mental balans. För de två är inte separata från varandra – kropp och sinne – utan hänger samman. Att hitta en enkel väg in i sitt inre genom andning och fokus, och att samtidigt träna kroppen i övningar anpassade för medvetenhet, är ett recept för personlig mognad och ökat välmående. Dessutom kommer allt runtomkring de härliga klasserna vara anpassade för att främja just Dig och Din resa. Oavsett om du påbörjar den nu, eller behöver ny energi och inspiration på en redan påbörjade inre livsresa, så vill vi ge dig bästa förutsättningar för det. Utöver klasser och boende kommer du att få tre vegetariska mål om dagen, mysiga promenader och stunder i den vackra omgivningen och avslappnande stunder i jacuzzi och bastu. Du behöver inte vara erfaren, eller ens ha någon koppling till yoga, för att vara med på ett retreat. Ibland måste gå emot sin egen magkänsla och göra något helt annorlunda för att lära sig något nytt om sig själv och sitt liv. Och kanske är det här starten på ditt nya liv? Kanske inser du att du egentligen redan lever det livet men saknar närvaro i det?Oavsett så kommer du att få möjlighet att ta reda på det hos oss, och vi kommer att göra allt för att du ges utrymme att göra det.

Kundalini Retreatet kommer att hållas 13-15 april och kostar fr. 2400 kr, allt inkluderat. Hör gärna av dig om du har frågor om detta retreat eller kommande, och om du vill boka en plats. Vi kommer bara att ha som mest 15 deltagare  - vi vill inte att det blir opersonligt och att det finns tillräckligt med plats för alla att växa – så vänta inte för länge! Du kan läsa mer om retreatet här på hemsidan och i våra sociala medier där vi lägger upp löpande information.

Vi ser fram emot att prata mer och förhoppningsvis att träffas snart!

Med metta och omtanke,

Simon & Philippa

Rädslor villkorar mig

Blogginlägg rädslor.png

Att vara rädd.

Jag läste just ett blogginläggyogobe.com om att vägra vara rädd. 

På sistone har jag tänkt så vansinnigt mycket på mina rädslor. Och hur mycket de präglar mina beslut och relationer. 

Det värsta är att man sällan ifrågasätter sina rädslor. Och när man väl gör det, både med sig själv och med sina kompisar, är egot framme och rättfärdigar den där förbannade rädslan. 

Egot livnär ju sig på rädslor. Det är vad som föder prestationsångest, otillräcklighetskänslor, svartsjuka och allt det som får oss att må piss. 

Och mina rädslor då. Vilka är det? Och hur hanterar jag dem?

Jag har en uppsjö av rädslor. Men den som får mest utrymme är rädslan om att inte räcka till. Efter många år av förädling så är mitt ego, mer eller mindre, hårdprogrammerat på att gå igång på prestation och bekräftelse. En bekräftelse som sällan är långlivad. I vissa livssituationer, typ på jobbet, kan jag ofta uppnå ett resultat som jag känner mig nöjd med. Ett som är åtminstone 15% bättre än mina konkurrenters (a.k.a kollegor). Men när jag väl nått dit höjer jag naturligtvis ribban ytterligare - så jag inte halkar ner.

Och dessvärre påverkar sällan detta beteende bara mig själv. Utan även mina privata relationer. Och dem i mitt jobb. Ju högre krav jag ställer på mig själv, desto högre krav ställer jag på dem. Och visst. Resultatet blir riktigt bra. Cheferna blir glada. Men min självkänsla, och den hos dom jag lever/jobbar med, blir bara svagare. 

För när man stimulerar ett självförtroende på detta sätt urvattnar man snabbt sin självkänsla.

Hur menar jag då? 

Jo, om du hela tiden strävar efter att bli bekräftad baserat på prestation - jämfört med den man är (ens handlingar, värderingar och närvaro) - blir egot allt starkare i sin tro om sin egen överhet. Och när egot blir starkare ställer den högre krav på en. Och om man inte levererar på dessa krav använder sig egot av det starkaste verktyget det har. Tankarna. Egot gör ens tankar till destruktiva. Och ju fler gånger du hör de där nedsättande orden desto sannare bli dem. Och snart blir man en med tankarna. Man är sina tankar. Och som resultat blir självkänslan bara sämre och sämre. 

Men vad är då självkänsla? 

Enligt mig, är det ett mått på hur snäll man är mot sig själv. 

Jag brukar analysera min självkänsla rätt regelbundet. Och vad jag då mäter är hur snälla mina tankar är om mig själv. Det lättaste sättet att analysera sina tankar är precis i samband med en reaktion. Det kan vara allt från att du reagerar över någon i trafiken till att du hållit en presentation som inte gav något vidare jubel. 

Just detta exempel fick jag från ett podcast-avsnitt jag lyssnade på. Det var i podcasten “10 percent happier” (tips!) - där en känd meditationslärare, Sharon Salzberg, intervjuades. Hon lär ut en viss typ av meditationsteknik, den kallas för metta meditation (därav Asphyttan Metta House). Väldigt förenklat kan man säga att denna teknik bygger på att man försöker vara närvarande i andningen, samtidigt som man utövar en icke-dömande närvaro och ger aktivt utrymme för kärleksfulla tankar om oss själva, våra nära och människor omkring och egentligen hela världen. 

Tekniken är uppdelad i ett par steg: man börjar med att meditera och ge sig själv kärleksfull välvilja, för att sedan ge kärleksfull välvilja till en man håller kär (någon som naturligt väcker känslor av kärlek i dig), nästa steg är att ge kärleksfull välvilja till någon i ens omgivning som man inte känner såväl men som är en del av ens vardag. Steget efter det (om man känner sig redo) är att ge kärleksfull välvilja till någon man inte tycker om eller har en konflikt med. 

Jaja. Grym teknik. Läs mer om den här. 

Iaf. Det Sharon berättar i podcasten är att hon kom över denna teknik när hon var väldigt ung, efter att ha blivit introducerad till Vipassana via Goenka. Hon testade denna meditationsteknik i en dryg månad, 2h om dagen. Först förstod hon inte ens vad hon hade gjort. Kändes liksom inte som om det gett någon skillnad. Men ett par dagar senare tappar hon en glasburk i golvet som spricker i 1000 bitar, och hennes normala reaktion hade varit att tänka “idiot” eller “vad klumpig jag är” - men istället ser hon att hennes automatiska tanke var “haha, jag älskar dig”. Och då inser hon vilken betydelse dessa 30 dagar har varit. Hon har lärt sig av att ge sig själv kärlek. Hon insåg då hur mycket enklare livet känns när man ger sig själv kärlek. Och hur mycket enklare det blir att ge andra kärlek. 

Därför är det min ambition för detta år. Att ge mig själv massor av kärlek. Att hela tiden försöka ge utrymme åt positiva tankar. Och låta de negativa tankarna passera utan att gå in i dem. 

Just nu tror jag mig behöva detta extra mycket, då de flesta element i mitt liv lätt kan ge upphov till stress och prestation. Let me give you some examples: vi har tagit över ett B&B, vi försöker starta ett retreat center, jag vill underhålla mitt måla, skapa ett kreativt community i Filipstad, träffa min familj, ta hand om mina vänner, ta hand om min partner, fortsätta meditera osv.

Yes. Det var en av mina MÅNGA rädslor. Att slukas upp av min egen prestationsångest. 

Vad påverkar dig? Antingen kan du kommentera här nedan, eller om du hellre vill skicka ett mejl får du gärna göra det. Jag snackar gärna om sånt här. 

Massa kärlek fina ni,

PH

BeKindToYourself_WebGif.gif

Vi satsar på event!

Kära vänner,

Det var ett tag sen vi skrev ett blogginlägg nu (närmare bestämt strax innan nyår när Philippa gav en härlig återblick till hur hon fann konsten. Sedan dess har vi gått ned lite i aktivitet här på bloggen – dels för att det var väldigt hektiskt och mer att göra innan jul, dels för att vi varit tvungna att försöka landa lite. Det var två väldigt intensiva månader från det att vi tog över Asphyttans B&B i början av november. Varken jag (det är Simon som skriver idag) eller Philippa har gjort något liknande förut och det har varit mkt att lära sig vad gäller drift, kundservice, administration, underhåll, logistik och organisation. Nu är inte det här något jätteföretag direkt, och inget av det jag nämnde är på någon särskilt stor skala. Men betänk att vi samtidigt haft kvar både jobb och lägenhet i Stockholm fram till strax innan jul. Nu är vi däremot inte kvar i Stockholm (nåja, Philippa jobbar fortfarande en del på distans) och kan börja göra oss hemmastadda här på riktigt. När så jul och nyår nu är undanstökat är det första gången sedan vi flyttade hit som vi kan börja andas lite. Som grädde på moset har vi nu en semestervecka inplanerad i fjällen. Philippas familj har en fjällstuga i Funäsdalen och dit drar vi söndag, suktandes efter härliga backar och stugmys. Det ska bli så härligt!

Med det sagt, att det varit mycket att göra på gården och framförallt kanske i kaféet – med middagar, jultallrikar och helgkafé – har det trots viss stress varit väldigt roligt. Vi har träffat enormt mycket härliga människor och lärt oss mer om hur det funkar lokalt. Vi har nu även börjat arrangera lite event, där målarstuga för barn var ett populärt inslag. Och under gårdagskvällen hade vi jazzkonsert i bygdegården när vi gästades av urduktiga musiker från Göteborgs musikhögskola. Vi bjöds på fantastik musik och vi är så glada att eventet var välbesökt. Stort tack till er som hittade hit. Vi hoppas att snart kunna bjuda på mer musik.

IMG_0220.jpg

 

Under lågsäsongen - färre kafédagar men fler events

Framåt har vi nu även två kommande helger med barnyoga och Raw baking-workshop på schemat. Och just event är något vi tänker satsa mer på. För även om det varit väldigt roligt att driva kaféet har vi märkt att det är stora skillnader i antalet besökare från helg till helg. Det är när vi satsat på specialerbjudanden som julmackor, ärtsoppa/pannkakor och våfflor som ni härliga gäster verkligen kommer. En ganska viktiga aspekt av det här med att driva småföretag är ju att få ekonomin att gå runt. Vi har insett att vi lagt ned mycket jobb på kaféet ibland och tyvärr förlorat på att det inte kommer gäster. Det är när vi satsar på teman och event som ni gäster kommer, och då kan vi erbjuda mer kvalitet och närvaro och ge er den service ni förtjänar. Därför har vi också bestämt att nu under lågsäsong vara mer av ett eventkafé, och därmed bara ha öppet då och då. Ju större intresse det finns desto mer kan vi förstås ha öppet. Och det finns gott om inplanerade tillfällen redan, bl a när vi arrangerar nyss nämnda barnyoga nästa helg (lördag 3/2). Nu stundar dessutom OS i Sydkorea i februari och då kan det säkert bli att vi har öppet för att vi ska kunna följa svenskarnas framfart tillsammans. Håll därför utkik och följ oss i sociala medier som Facebook och Instagram, eller om ni inte finns där - titta in här på hemsidan och klicka er till Event-sidan. Här kommer vi löpande att uppdatera vad som finns på schemat och när vi har öppet.

Nu är det dags för oss att packa väskor, skidor och några böcker inför resan upp till Härjedalen imorgon. Vi hoppas att ni mår bra där ut och börjat röra på er lite igen efter all julmat och soffliggande. Annars passa på att nyttja all snö som kommit nu – det är bara fantasin som sätter gränser för vad man kan göra när det ligger 40 cm snö utanför dörren! God fortsättning!


Med metta och omtanke,

Simon & Philippa

Varför jag målar

Jag var 4 år när jag fick mitt första staffli. Kort därefter fick jag målaruniformen. En vit jumpsuit som fick mig att se ut som dotter till en avdankad Formel 1-förare. Men trots det kände jag mig coolare än Stålmannen. Jag var nog också det. 

Mina första år som konstnär var jag rätt insnöad på Bamse. Nästan i samma liga som Dalí och smältande klockor. För att ni ska förstå nivån av min besatthet så kan jag berätta att min morfar hade fyra Bamse-målningar hängandes i hans vardagsrum. I hans övriga rum hängde Ior, Nalle Puh och Tiger. Samma regel gällde när det kom till min farfar, mammas sjukgymnastpraktik och pappas kontor. 

När jag fyllde 7 år uppmuntrade min mamma mig till att gå med i en bildskola. Två dagar i veckan åkte jag 2 mil för att nå kurslokalen. Jag kände alltid en viss oro inför varje klass. Min osäkerhet låg i att behöva snacka med de andra barnen. Något som nog skulle överraska de flesta som kände mig då. Jag var en social apa. Men en social apa med enorm prestationsångest. En ångest om att vara alla till lags, få dem att känna sig bekväma, skratta, vara delaktiga (en som jag fortfarande inte är kvitt). 

Men så fort jag fick komma in i det förråd, där de förvarade alla färger, och läts välja en färgpalett lika rik på färger som Disneys Alladin, blev jag som förvandlad. Jag blev harmonisk. En egenskap som var rätt främmande för mig. Men en som jag uppskattade djupt när den väl infann sig. 

Och det är nog just den känslan som fått mig att återvända till målandet. Jo, visst hjälper det att höra att man är duktig, men den bekräftelsen har en rätt kort livstid. Motivationen måste sitta djupare. Därför tror jag att den meditativa stämningen jag hamnar i, framför duken, är den som får mig att återvända. Men det kanske inte alltid ser ut som om jag är en harmonisk säck med mjöl. Snarare tvärtom. Mycket händer när jag målar. Jag skapar gärna lite av ett kaos. Det ska skvättas. Och det ska muttras. Och det ska ångras. Och det ska skvättas lite till. Ibland bara för det är så gött att skvätta. Och det ska ångras ännu lite mer. 

Vad gäller det här med att man inte får ångra sig. Att man ska vara nöjd med vad som är händer. Jo visst. Att använda ånger som livsfilosofi är nog inte hållbart, men att använda det som teknik för att måla funkar (åtminstone för mig) alldeles utmärkt. Jag ångrar nämligen allt. Ett penseldrag, färgkombination, ett hål osv. Men min ånger är inte ett kritiserande. Den får mig inte att ge upp. Utan att ta en vända till. För det är tack vare alla gånger jag ångrat mig som något nytt har hänt. Jag är normalt inte klar med en tavla förrän jag har ångrat mig 10 gånger. Först kanske jag hade en idé om att måla en naken kvinna, sen blev det ett vattenfall, sen ett hål i rymden, som sedan blev en groda och sen tillbaka till en naken kvinna. Och när jag inne på femte eller sjätte motivet, då kanske jag börjar vänja mig och acceptera vad som är där på tavlan. Då har jag liksom marinerat och testat alla tänkbara idéer. Jag älskar alltså att ångra mig. Det kan ni också se i mina tavlor. För jag målar liksom inte över det jag ångrat. Utan det får leva kvar. 

Men åter till min kronologi. Jag har alltså inte målat sen fyra års ålder och fram tills idag. Nej. Det var faktiskt ett par år då jag inte målade över huvudtaget. Jag hittade liksom inte tillbaka. Från 18 till 25 års ålder målade jag inte en enda tavla. Jag glömde bort målandet. Jag glömde av vilken känsla det gav mig. Jag var helt uppvirad under dessa år. Och som många andra i min omgivning så valde jag andra “taktiker” för att bli lugn… Inga av vilka var särskilt hälsosamma. Men dem fimpades (bokstavligt) när omdömet hade växt klart. Thank you, precious omdöme!

Så det var inte förrän min första meditationskurs, år 2015 - i samband med min och Simons resa genom Sydamerika - som jag hittade tillbaka till min värld. Från ingenstans skapade jag de mest fantastiska konstverken. Fast aldrig i fysisk form, utan alla skapades i mitt huvud och fick hänga där. Va, vad menar du nu? Jo, när jag egentligen skulle meditera, dvs fokusera på min andning, lät jag fantasin flöda och det ena mästerverket efter det andra skapades. Detaljerna som min hjärna tillät mig att se var makalösa. Och inte så konstigt. Föreställ dig att alla distraktioner du lever med i ditt dagliga liv helt plötsligt försvinner. Du hamnar i fullkomlig isolation. Som en munk i bergen. Du pratar inte med någon, ser ingen i ögonen, spenderar 10 timmar per dag åt att sitta i lotus-ställning för att fokusera på din andning och observera vad som är. Då du. Då är fantasin 100 gånger skarpare än när man lever i den uppkopplade, distraherade världen. Och för sånna som jag. Som lätt blir distraherad av allt - med ett huvud som försöker jonglerar miljontals tankar - då är det det himla svårt att ge fantasin tillräckligt med utrymme för att få leva fritt. Istället villkoras fantasin av alla måsten, begär och aversioner. Och tills slut säger den pppfffffff, there is nothing here (japp, mitt huvud snackar engelska med mig). 

Så när jag väl kom hem från resan köpte jag ett rejält, hemmasnickrat staffli från en gubbe på Blocket. Jag vängde förbi Clas Olson och köpte ett gäng billiga canvas-dukar. Det första motivet blev en flicka. Hennes uttryck var nog rätt känslomässigt, men samtidigt avtrubbat. Som om hon tvingats trycka ner sitt emotionella jag. Naturligtvis var målningen en ren projektion. Mycket av det jag inte tillåtit mig själv att känna kom upp efter mitt första meditationsläger och när jag väl satte mig framför duken, med min penslar, fick några av de känslorna visualiseras. Och så har det fortsatt. Projektion på projektion. Tavla på tavla. 

 "You gotta problem?" - 2016, Berlin (projektion till 100%)

"You gotta problem?" - 2016, Berlin (projektion till 100%)

Yes. Sedan den resan har det blivit ett par tavlor. De flesta har getts bort till vänner och familj. Även trots att jag har haft beställningar, från betalande kunder, drar jag mig från dem. Min osäkerhet i att definiera mig själv som konstnär, och mina verk som värdefulla, hindrar mig. 

Denna destruktiva självbild ser jag i mig själv. Men också i många vänner, som också jobbar med skapande i olika former. En motvillighet att värdera sig själv och sina verk. Och det konstiga är att denna osäkerhet upplever jag inte när jag säljer andra tjänster, exempelvis för de tjänster som ryms inom min yrkesprofession - marknadsföring. Nej, då du. Då kostar det. Men när det kommer till konsten är jag som förbytt. Och detta beteende vill jag ändra på. Inte för att jag vill tjäna pengar på konsten, utan att för att bryta mitt destruktiva vanemönster - det som säger att jag inte är tillräcklig. För jag är tillräcklig. Vi alla är ju det. 

Därför vill jag dra nytta av vårt nya hem. Här i Asphyttan. Jag har så många idéer för hur konsten ska få utrymme hos oss. Jag har planer på att starta en community-grupp för konstnärer i Filipstad där vi kan supporta varandra, kontinuerligt arrangera gratisworkshops och hosta utställningar för mig och andra unga och oetablerade konstnärer. 

Så om någon av er läser det här inlägget, och har några tips, vill forma samarbeten, vill berätta om kommande utställningar i trakten - what ever - hör av er till oss på info@asphyttanmettahouse.se.

Men det är inte bara konstnärer jag vill stötta, utan också alla kids som gillar att måla och teckna. Vi har ju nu haft vår första målarstuga för ungar och det blev ju himla lyckat. Det kom cirka 30 ungar, med tillhörande päron, och målade som om morgondagen inte fanns. Nästa gång får vi husera i Bygdegården - och kanske ha tre olika stationer: 1. Vattenfärg. 2. Teckna. 3. Akvarell. Så vi låter ungarna testa på lite olika tekniker. Vad säger ni? Vilka är på att delta i nästa målarstuga - ska vi ha en redan i Januari? Kommentera gärna!

Ja, det var nog allt för denna lilla skrivstund. Tack för att ni orkade läsa. Det var ett par ord.

Med metta,

Philippa

 

Jul i anrika Asphyttan

Ännu en vecka har passerat och det känns som att tiden går snabbare ju närmare julafton vi kommer. Kanske beror det på de allt kortare dagarna, med bara drygt 6 timmars sol. Eftersom vi inte hann fira jul förra året ser vi iallafall fram lite extra emot att få fira det i år. Inte nog med att omgivningen här i Asphyttan är så vacker, det gör det lite extra härlig att fira julen i ett knarrande gammalt torp som värms upp med vedeldad spis.

 Flygfoto över Asphyttan, år 1935 

Flygfoto över Asphyttan, år 1935 

Vi börjar förstå att torpet som vi bor i (alla andra byggnader på tomten är nybyggda) har stått här länge och flera personer vi träffat har berättat om Asphyttans långa och gedigna historia. Vad sägs t ex om att Asphyttan var den värmländska bergslagens huvudort på 1500-talet? Enligt officiella rullor blev orten 1540 ett s k ”kronobruk”, där bl a tyska smeder inbjudna av Gustav Vasa huserades. Att Höga Backe, som vårt torp heter, skulle ha stått här då är föga troligt men att det haft en plats genom flera århundraden efter, det vet vi. Asphyttan var en livaktig bergsmansbygd under flera sekler. Och trots att fattigdomen nådde Asphyttan i slutet av 1800-talet och många flyttade och emigrerade till Amerika så har livet i bygden kämpat vidare. Med sin vackra sluss som byggdes i mitten på 1800-talet och bergslagsbanan som byggdes ett kvartsekel senare har platsen trots att hyttan lades ned fortsatt vara en passage för både väg- och vattenburna. Flera är byggnaderna som står kvar än idag och vittnar om platsens historia. Vi har t o m fått berättat för oss att Asphyttan funnits så långt tillbaka som på 1200-talet, när det ska ha förts diskussioner om att Värmlands tingsrätt skulle ligga i byn. Oavsett om det stämmer eller inte så är det väldigt spännande att veta att så många generationer levt här och att platsens betydelse varit så stor genom åren.

Under veckan gick tempot ned lite sedan första flyttlasset kördes i början av november och vi fick tid att stöka lite med våra prylar, flytta om och inreda. Vi var även iväg till Karlstad och gjorde lite inköp till gårdsbutiken. Men veckans höjdpunkt var helt klart Luciafirandet som hölls i Asphyttans Bygdegård, med anor från strax efter krigsslutet och sedan dess centrum för bygdens sociala och kulturella liv. Det fanns inte någon officiell räkning men uppskattningsvis besökte runt 80 personer firandet i år och lyssnade till luciasång, åt lussebullar och deltog i den traditionella julklappsaktionen. För oss som nyinflyttade var det en chans att få uppleva lokala gemenskapen och traditioner och träffa grannar som vi ännu inte hunnit lära känna. Vi vill återigen tacka alla inblandade för en härlig och uppsluppen stämning.

Det blev tillslut också en hel del trevliga gäng som trotsade kylan och kom ut till vårt kafé under helgen.
 

Med metta och omtanke,


Simon & Philippa

Del 2 - Sprid metta i jul!

Hej på er! Hoppas ni har det bra där ute i denna ovanligt kyliga november. Eller är det bara min inbillning att det är kallare än vanligt? Är det alltid såhär i Värmland? J

I mitt förra inlägg berättade jag lite om det som ledde fram till att jag och Philippa hamnade här i Asphyttan, hur vi – eller jag - fann meditation och började också berätta kort om den första kursen jag satt i Indien. Som jag nämnde då har det – av olika skäl - blivit lite av en sport att delta i meditationsretreat i Indien. Det är en tuff utmaning och samtidigt kan det leda till djupa insikter och omvälvande upplevelser. För adrenalinstinna backpackers är detta ofta väldigt lockande. Men om man har suttit en kurs så vet man att det är just den här typen av inställning som meditationen syftar till att hjälpa en att komma ur.

Vi människor är framåtsträvande och tävlingsinriktade av naturen, och kanske mer idag än någonsin tidigare. Men problemet idag är att det inte finns något egentligt skäl att vara det. Förr i tiden behövde vi jaga, samla och bygga för att överleva. Det behöver vi inte idag, inte på samma sätt. Idag är det andra egenskaper som har betydelse. Men samma gener som formats av vår överlevnadsinstinkt präglar oss fortfarande, trots att de inte är nödvändiga. Och många av oss vet inte hur vi ska få utlopp för dessa begär och vänder oss istället till alkohol och droger, godis eller träning, sex och snabba relationer. Istället för att stanna upp och fundera över vad vi faktiskt känner i kroppen, präglar dessa uppdämda begär oss och vi fortsätter att ge utlopp för dem.

Vipassana-meditation lär en att möta den känslan i kroppen och acceptera den, istället för att reagera med begär eller motvilja. Under min första kurs blev jag varse hur enormt mycket som händer i kroppen utan att vi lägger märke till det, förnimmelser som jag ständigt reagerade på undermedvetet. Det blev ganska snart jobbigt. Centret som jag besökte precis norr om den spirituella bergsbyn Dharamsala där bland annat Dalai Lama bor och lever. Det är ett enkelt center, med stenbyggnader, hårda, låga, sängar och kyliga nätter. Att sitta långa timmar gör att rygg och ben börjar verka, och efter några dagar var min kropp mör och sinnet trött. Instruktionerna läraren ger en är då att acceptera det man känner som de förnimmelser de är. Sakta men säkert börjar då ens undermedvetna förändras och smärtan minskar. 

Ett år efter att jag suttit den där kursen i Indien så återvände jag för min andra kurs och Philippa sin första, när vi gjorde en resa tillsammans i Sydamerika. Philippa hade också – på sitt sätt – en stark upplevelse, och efteråt bestämde vi oss för att fortsätta börja praktisera dagligen. För att tekniken ska fungera behöver man bland annat sluta dricka alkohol  - dels för att det är ett starkt begär men också för att medvetenhet och berusning inte går hand i hand. Det ska väl sägas att vår inställning då var att vi gjorde det lite som ett test men månad blev två och plötsligt har det gått snart 3 år sedan vi började meditera dagligen. Och effekten? Det är svårt att beskriva hur livet förändras när man mediterar morgon och kväll under lång tid. Även detta hoppas jag att vi får möjlighet att berätta mer om i framtiden, för det är värt att tillägna både ett och flera inlägg. Men kortfattat innebär det vanligen att man slutar fly från det man upplever och hur man faktiskt mår. Man börjar möta och acceptera sina begär, kval och låsningar. Det har många konsekvenser, olika för alla individer, men leder till en ökad närvaro, och större balans, i livet. Men det är samtidigt en utmaning och leder inte sällan till att man uppdagar fler konflikter i livet än tidigare. Det fina i kråksången är att man blir bättre och bättre på att hantera dem.

Samtidigt som vi alltså har mediterat dagligen har vi också haft en fot kvar i de liv vi haft sedan tidigare, liv där vi sällan hade balans och var stressade, hade dåliga vanor etc. Meditationen har gjort att de liven blivit lite enklare att leva men längtan efter en annan miljö, och bättre vanor, har succesivt vuxit. Resan till Nya Zeeland blev därför något av ett elddop, ett slags sista test för att se om vi var redo att lämna Stockholm och inte bara ägna oss åt vårt eget välmående men nu också kanske sprida den till andra. Det var många gånger tufft men samtidigt enormt lärorikt och trots en hel del hinder på vägen kom vi ut starkare på andra sidan. Vi kom till Nya Zeeland för att meditera men vi kom också för att skaffa oss kunskap om hur det är att driva ett center med allt från underhåll till administration, och hur man bemöter och ger god service till 80 nya elever varannan vecka. Och det var där, bland alla nya, härliga, människor som kom för att arbeta med sig själva och var villiga att hjälpa andra som begreppet ”Metta” fick verklig betydelse för oss. Metta är en slags meditation och lärs ut som en sista, avslutande, teknik på en 10 dagars meditationskurs. Metta betyder ungefär ”kärleksfull vänlighet” (”loving kindness” på engelska) eller kärleksfull välvilja. Till skillnad från kärlek där det finns ett självintresse - när vi älskar vår partner, husdjur eller bil - är metta en djupare slags kärlek där man önskar att det ska gå väl för alla. Metta bygger på att vi är fullkomligt ärliga mot oss själva, att vi är medvetna och närvarande och inte präglas av begär. Om vi är medvetna och fria från begär så önskar vi naturligt att det ska gå väl för andra, och metta kan då obehindrat uppstå. När vi sprider metta är vi i samklang med oss själva och andra. Vi är ett med naturen. Metta är skälet till att vi är i Värmland nu, och metta är vad vi vill sprida till er. Det är det vi vill att ni ska känna när ni kommer till kaféet, när ni bor hos oss eller bara när ni tänker på Asphyttan. Möjligheten att sprida metta finns alltid där och det är en viktig påminnelse inför stundande juletider. Julen är en tradition av omtänksamhet och osjälviskhet, och när nu julhelgen närmar sig hoppas vi att ni vill hjälpa oss att sprida metta i Asphyttan, i Värmland och var än ni befinner er.

Med omtanke och metta,

Simon & Philippa

PS. Jag och Philippa återvände just hem från en lång biltur och strax utanför Storfors hade vi vårt allra första möte med en varg. Det var Philippa som uppmärksammade den på fältet bredvid vägen och jag fick bara en snabb glimt av den men av storleken att döma var det inget tvivel. Vilket ståtligt djur! Nu känns det som att vi verkligen har kommit till Värmland. 

Del 1: Snön kom till Asphyttan, och värmländska känslor väcktes…

Blogginlägg_headerbild.png

”Värmland hände”, skrev Philippa senast. Och när nu Värmland har hänt för oss och den här nya ”hemma”-känslan sakta börjar sjunka in, så tar en ny vinter vid. Jag – och idag är det Simon som skriver- sitter i kaféet och ser ut på snön som yr utanför fönstret. Det känns smått surrealistiskt. Kanske är det för att snön och den annalkande vintern förstärker nyss nämnda känsla av att vi nu flyttat till de värmländska skogarna. Men kanske beror det också på att jag inte upplevt snö på snart två år. För er som inte vet det befann sig jag och Philippa förra julen på ett meditationscenter i Nya Zeeland.

Philippa skrev i första blogginlägget att hon skulle berätta lite mer om oss men jag måste nog säga - med all respekt för att Philippa målar härliga situationsbilder och att det i sig ger en bild av oss - att hon inte gav så mkt av vår faktiska bakgrund.

Som någon kanske uppmärksammat så har kanske framförallt två intressen tagit lite mer plats i våra liv de senaste åren. 1. Meditation. 2. Resor. Dessa två intressen kombinerade vi ganska storslaget vid den här tiden förra året när vi gled in på meditationscentret Dhamma Medini, en pärla på Nya Zeelands norra ö. Stora delar av tiden vi spenderade i Nya Zeeland – eller mer specifikt i Kaukapakapa (coolt namn, eller hur?) - bodde vi i en övervintrad husvagn. Och varför väljer man att göra det, frågar kanske någon. Ja, just husvagnen var ju inget vi hade planerat, den blev vi bara tilldelade som boplats efter en dryg månad. Vad vi däremot hade planerat för var att arbeta som volontärer och leva ett ganska spartanskt, men också mindre stressigt, liv på varmare breddgrader. Huvudskälet var meditationen, som förstås är central på ett meditationscenter.

Jag upptäckte meditationen – närmare bestämt Vipassana (insikts-) meditation – under en resa i Indien våren 2014. Några månader in på min resa läste jag en bok skriven av den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti (Flight of the eagle - rekommenderas varmt). Jag hade fått den av en tysk backpacker som spänt ögonen i mig och sa ”läs den här, på riktigt”. För er som inte är bekanta med Krishnamurti så kan man väl ungefär sammanfatta hans livssyn med att vi människor är upptagna av och lever i våra tankar och vår ständiga strävan efter något bättre - vilket leder till en inre obalans och olycka. Livet är föränderligt, sker bara här och nu, och endast genom att acceptera nuet och sluta jaga nåt annat kan vi uppleva frid och harmoni. Jag kanske får tillfälle att skriva mer om Krishnamurti vid ett senare tillfälle, men jag nämner honom nu eftersom hans bok det var startpunkten för en ny resa i livet. Något väcktes inom mig, en första insikt om att allt jag upplever,glädje som sorg, kommer inifrån – börjar inom mig. Och att om jag ville förstå mig själv och finna balans så var jag tvungen att se inåt.

Här väcktes nu idén om meditation och jag bestämde mig ganska snart för att åka till ett meditationsretreat uppe bland bergen i norra Indien. Tekniken heter alltså Vipassana, eller ”insikts”-meditation, och är samma teknik som Buddha själv ska ha lärt ut för 2500 år sedan. I grund och botten är Vipassana-meditation en enkel, uråldrig, teknik som ger människor möjlighet att observera kropp och sinne och låsa upp mentala knutar. Tekniken lärs ut under ett 10 dagars kurs, där deltagarna lever i tystnad och bortsett från måltider och sömn mediterar konstant. Men i Indien har moderna Vipassana-retreats kommit att bli något av ett extremt äventyr att checka av på listan för unga backpackers. Den första kursen upplevs ofta som ganska tuff och har därför blivit lite mytomspunnen bland både turister och invånare i Indien. Jag vet av egen erfarenhet att kursen är tuff, men jag vill påstå att det samtidigt var de viktigaste 10 dagarna i mitt liv. Kanske berättar jag mer om min första kurs och livet efter en annan dag. Och då lovar jag även att berätta om vårt nya namn och vad metta är för något. 

Men just nu sitter jag bara och förundras över de unika snöflingorna som faller utanför fönstret och tänker att det snart är första advent. Jag är varken religiös eller traditionell av mig men det är ju nåt visst med att tända mossbeklädda ljus och öppna luckor i julkalendern…? Kanske är det Värmland som väcker dessa känslor. Jag känner i alla fall att det kommer bli en riktigt mysig jul och vinter i Asphyttan. Ni kommer väl hit och delar den med oss?

 

Med omtanke och metta,

Simon (& Philippa)

Värmland hände

7 dagar har gått. Mycket har hänt. Värmland har hänt.

Det här inlägget är väl menat att ge Er läsare, som i dagsläget inte existerar, en inblick i vilka det är som tagit över Asphyttan Bed & breakfast. Men bara för att förtydliga, det är jag, Philippa, som författar denna text. Så det är väl ändå mina upplevelser som skildras. Men för att inte göra denna text till en total egotripp (…jag gillar, jag tycker, jag funderar över…) så jag förvandlat “jag” till ett magiskt “vi”. Sorry Simon. Men han får faktiskt skylla sig själv. Jag frågade om han ville skriva första inlägget, men han ville prioritera Sverige-Italien. Well, well…

Iaf. 

Vi anlände alltså till Asphyttan lördagen den 5e november. I 36 h gick vi runt som i ett moln av frågetecken. 

På måndagen drog det igång. Klockan 05.30 rang klockan. Det var dags att laga frukost till gästerna. Vi hade 60 min på oss. Normalt skulle det ta 30 min, enligt Eva-Lena. 06.29 sprang vi runt som galningar och jämförde vår egen frukost-display med de bilder vi tagit från Eva-Lenas frukost, dagen innan. Kalles kaviarren låg lite snett, skit också. Kom igen PH, bättre kan du!  

Måndag blev tisdag. På tisdagkväll var det dags att laga en kaka åt syjuntan som skulle gästa oss dagen därpå. 

Och det var i just den stunden min akilleshäl blottades. Bakning. Jag har nog aldrig avslöjat för Simon just hur ofantligt lågt mitt självförtroende är när det kommer till att baka. När jag gick i högstadiet skolkade jag hemkunskapen så fort det vankades bakning. Den nivån, liksom. Jag uppfostrades i ett hem där bakning var lika frånvarande som palmer är i Sverige. Min mamma kallade tjockpannkaka att baka. Och jag höll med henne. Vi slängde ju för guds skull ihop mängder av ingredienser i en form och lade in den i ugnen. B-A-K-N-I-N-G. Men nu ska jag inte shame:a mamsen. Hon är en jäkel på mycket annat. Och samma sak gäller mig. 

Så, under alla dessa år som vi planerat att driva ett ställe har jag, i det tysta, hoppats på att Simon skulle ta den biffen. Han har ju allt “going for him”. Hans mammas är en riktig, 100 procentig, bullmamma.

Så nu var det dags för honom att bevisa hans färdigheter. Och han levererade, minst sagt. Under veckan som gått har han bakat minst 5-6 olika kakor, alla har blivit prisade av gästerna (och jag tror dem). Framförallt hans kärleksfudge. Asså. Ät den INTE om du går på en sockerdiet, för du kommer inte kunna neka kaka #2. Trust me. 

Jaja. Nog med skryt. 

Syjuntan då. De kom på eftermiddagen. Trots världens tristaste ruskväder. De skulle ha varit sex personer, men tre modiga dök upp. Jag frågade såklart vad en syjunta var. De förklarade att i en syjunta ses man för att sy, brodera osv, samtidigt som man njuter av en kopp kaffe i sällskap av sina kompisar… men de tillade snabbt, att de hade bantat ner sitt koncept något. Numer är det där elementet med garn och sytråd kasserat, kvar är istället kaffe, bulle och ett bättre tjöt med sina vänninor. 

Jag nickade och kände spontant att det lät som ett fantastiskt koncept. Är det någon som vill starta en syjunta med mig? Asså, omgående? Om ja, adda mig på Facebook - Philippa Ergel. Bor här i Asphyttan då. 

Syjuntan lämnade oss och det blev torsdag. Och nu när jag försöker minnas torsdagen är jag helt blockad. Tempot har varit så högt att vi inte ens hunnit ätit en enda tillagad rätt. Värmpizza for the winning, helt enkelt. Känt mig lika ironisk som en kock - jag har förstått att de heller aldrig hinner äta riktig mat. Why? Why?!

Jo, en sak kommer jag ju förstås ihåg. I torsdag var det ju Sverige-Italien, på Friends arena. Jojo, då satt vi bänkade. Simon är ju ett riktigt fotbollsfan. Även om han själv anser att hans intresse svalnat de senaste åren. Men när jag, i pausen, började argumentera för min sak menade han att allt är relativt. Om man blickar bakåt i tiden, till en tid då Manchester United var större än allt - då, då kunde han acceptera om någon beskrev honom som ett riktigt fotbollsfan. Och det är väl vi båda tacksamma för. För min relation till fotboll existerar inte. Eller. Såhär. Av 20 matchar är det en som fångar mig. Och då går jag “all in” - jag låter mina hetlevrade drag ta över - jag börjar skrika, händer klappas i otakt och jag vankar av och an i ren nervositet. Ungefär samma nervositet som när jag kollar på Walking dead. Men jag diggar ju inte den känslan, så jag föredrar faktiskt när jag reagerar (dvs 19 av 20 gånger) med noll ointresse. Då kan jag använda den energin åt något annat (eller så låter jag mig själv bli helt apatisk framför en Netflix-serie, det händer det med). 

Iaf. Matchens vinst blev en fin godnattsaga. Vi vaknade sen till fredag. Vår allra första kafédag. Och sicken dag det blev. Vi fick så många fina gäster, bl.a. Inger, Heidi och Ann-Marie som lärde oss typ 1,5 steg i Squaredance.

Sen avrundade vi fredagen med en tur till IKEA. I kassan frågade hon varför vi köper så fruktansvärt mycket lakan och grejer. Vi berättade att vi tagit över ett bed & breakfast. Då frågade hon… “men varför köper ni inte lakan från en grossist?”. Vi kollade på varandra. Grossister, ja. Det finns för lakan också. Inte bara för mjölk. Vi tackade för tipset och kånkade iväg på 6 kassar rakt ut i spöregnet.

Lördagen och söndagen fortsatte i samma regi som fredagen. Kafé, spa-sessioner och bed & breakfast-gäster. Vi träffade bl.a. Bosse och Irene - Bosse som varit köledare. Paret bjöd in oss till en julshow i Filipstads kyrka nästa lördag, 16/12 - kl 17. Så kom ni också! Och på söndagen fick vi besök av våra fyra närmaste grannar - och vilka sköna personer - ville bli en del av deras gäng med en gång. Om man har tur osv…

Och här måste vi ändå göra en summerande parentes - en parentes för alla fantastiska människor vi haft glädjen att träffa den senaste veckan. Asså. Så många fina möten. Vi har varenda kväll suttit och halvgapat över hur underbart bemötande vi fått. Och det slog mig en kväll, att dessa möten kommer snart utvecklas till relationer. Kanske t.o.m. vänskaper. Vi kommer liksom utveckla gemensamma referensramar, kanske t.o.m. interna skämt. kanske t.o.m. interna HANDLSAG (som den franska ligan). Just nu känner jag mig så förbannat rik på livet. 

Ja. Tack alla. Varenda handskakning, samtal och påtår har gjort oss glada. 

Vi hoppas att ni som redan besökt oss kommer tillbaka SNART (!) igen. Och för er andra - KOM! Vi är så pepp på att lära känna er ALLA. 

 

Med metta och omtanke,

Philippa och Simon