Del 2 - Sprid metta i jul!

Hej på er! Hoppas ni har det bra där ute i denna ovanligt kyliga november. Eller är det bara min inbillning att det är kallare än vanligt? Är det alltid såhär i Värmland? J

I mitt förra inlägg berättade jag lite om det som ledde fram till att jag och Philippa hamnade här i Asphyttan, hur vi – eller jag - fann meditation och började också berätta kort om den första kursen jag satt i Indien. Som jag nämnde då har det – av olika skäl - blivit lite av en sport att delta i meditationsretreat i Indien. Det är en tuff utmaning och samtidigt kan det leda till djupa insikter och omvälvande upplevelser. För adrenalinstinna backpackers är detta ofta väldigt lockande. Men om man har suttit en kurs så vet man att det är just den här typen av inställning som meditationen syftar till att hjälpa en att komma ur.

Vi människor är framåtsträvande och tävlingsinriktade av naturen, och kanske mer idag än någonsin tidigare. Men problemet idag är att det inte finns något egentligt skäl att vara det. Förr i tiden behövde vi jaga, samla och bygga för att överleva. Det behöver vi inte idag, inte på samma sätt. Idag är det andra egenskaper som har betydelse. Men samma gener som formats av vår överlevnadsinstinkt präglar oss fortfarande, trots att de inte är nödvändiga. Och många av oss vet inte hur vi ska få utlopp för dessa begär och vänder oss istället till alkohol och droger, godis eller träning, sex och snabba relationer. Istället för att stanna upp och fundera över vad vi faktiskt känner i kroppen, präglar dessa uppdämda begär oss och vi fortsätter att ge utlopp för dem.

Vipassana-meditation lär en att möta den känslan i kroppen och acceptera den, istället för att reagera med begär eller motvilja. Under min första kurs blev jag varse hur enormt mycket som händer i kroppen utan att vi lägger märke till det, förnimmelser som jag ständigt reagerade på undermedvetet. Det blev ganska snart jobbigt. Centret som jag besökte precis norr om den spirituella bergsbyn Dharamsala där bland annat Dalai Lama bor och lever. Det är ett enkelt center, med stenbyggnader, hårda, låga, sängar och kyliga nätter. Att sitta långa timmar gör att rygg och ben börjar verka, och efter några dagar var min kropp mör och sinnet trött. Instruktionerna läraren ger en är då att acceptera det man känner som de förnimmelser de är. Sakta men säkert börjar då ens undermedvetna förändras och smärtan minskar. 

Ett år efter att jag suttit den där kursen i Indien så återvände jag för min andra kurs och Philippa sin första, när vi gjorde en resa tillsammans i Sydamerika. Philippa hade också – på sitt sätt – en stark upplevelse, och efteråt bestämde vi oss för att fortsätta börja praktisera dagligen. För att tekniken ska fungera behöver man bland annat sluta dricka alkohol  - dels för att det är ett starkt begär men också för att medvetenhet och berusning inte går hand i hand. Det ska väl sägas att vår inställning då var att vi gjorde det lite som ett test men månad blev två och plötsligt har det gått snart 3 år sedan vi började meditera dagligen. Och effekten? Det är svårt att beskriva hur livet förändras när man mediterar morgon och kväll under lång tid. Även detta hoppas jag att vi får möjlighet att berätta mer om i framtiden, för det är värt att tillägna både ett och flera inlägg. Men kortfattat innebär det vanligen att man slutar fly från det man upplever och hur man faktiskt mår. Man börjar möta och acceptera sina begär, kval och låsningar. Det har många konsekvenser, olika för alla individer, men leder till en ökad närvaro, och större balans, i livet. Men det är samtidigt en utmaning och leder inte sällan till att man uppdagar fler konflikter i livet än tidigare. Det fina i kråksången är att man blir bättre och bättre på att hantera dem.

Samtidigt som vi alltså har mediterat dagligen har vi också haft en fot kvar i de liv vi haft sedan tidigare, liv där vi sällan hade balans och var stressade, hade dåliga vanor etc. Meditationen har gjort att de liven blivit lite enklare att leva men längtan efter en annan miljö, och bättre vanor, har succesivt vuxit. Resan till Nya Zeeland blev därför något av ett elddop, ett slags sista test för att se om vi var redo att lämna Stockholm och inte bara ägna oss åt vårt eget välmående men nu också kanske sprida den till andra. Det var många gånger tufft men samtidigt enormt lärorikt och trots en hel del hinder på vägen kom vi ut starkare på andra sidan. Vi kom till Nya Zeeland för att meditera men vi kom också för att skaffa oss kunskap om hur det är att driva ett center med allt från underhåll till administration, och hur man bemöter och ger god service till 80 nya elever varannan vecka. Och det var där, bland alla nya, härliga, människor som kom för att arbeta med sig själva och var villiga att hjälpa andra som begreppet ”Metta” fick verklig betydelse för oss. Metta är en slags meditation och lärs ut som en sista, avslutande, teknik på en 10 dagars meditationskurs. Metta betyder ungefär ”kärleksfull vänlighet” (”loving kindness” på engelska) eller kärleksfull välvilja. Till skillnad från kärlek där det finns ett självintresse - när vi älskar vår partner, husdjur eller bil - är metta en djupare slags kärlek där man önskar att det ska gå väl för alla. Metta bygger på att vi är fullkomligt ärliga mot oss själva, att vi är medvetna och närvarande och inte präglas av begär. Om vi är medvetna och fria från begär så önskar vi naturligt att det ska gå väl för andra, och metta kan då obehindrat uppstå. När vi sprider metta är vi i samklang med oss själva och andra. Vi är ett med naturen. Metta är skälet till att vi är i Värmland nu, och metta är vad vi vill sprida till er. Det är det vi vill att ni ska känna när ni kommer till kaféet, när ni bor hos oss eller bara när ni tänker på Asphyttan. Möjligheten att sprida metta finns alltid där och det är en viktig påminnelse inför stundande juletider. Julen är en tradition av omtänksamhet och osjälviskhet, och när nu julhelgen närmar sig hoppas vi att ni vill hjälpa oss att sprida metta i Asphyttan, i Värmland och var än ni befinner er.

Med omtanke och metta,

Simon & Philippa

PS. Jag och Philippa återvände just hem från en lång biltur och strax utanför Storfors hade vi vårt allra första möte med en varg. Det var Philippa som uppmärksammade den på fältet bredvid vägen och jag fick bara en snabb glimt av den men av storleken att döma var det inget tvivel. Vilket ståtligt djur! Nu känns det som att vi verkligen har kommit till Värmland.