Rädslor villkorar mig

Blogginlägg rädslor.png

Att vara rädd.

Jag läste just ett blogginläggyogobe.com om att vägra vara rädd. 

På sistone har jag tänkt så vansinnigt mycket på mina rädslor. Och hur mycket de präglar mina beslut och relationer. 

Det värsta är att man sällan ifrågasätter sina rädslor. Och när man väl gör det, både med sig själv och med sina kompisar, är egot framme och rättfärdigar den där förbannade rädslan. 

Egot livnär ju sig på rädslor. Det är vad som föder prestationsångest, otillräcklighetskänslor, svartsjuka och allt det som får oss att må piss. 

Och mina rädslor då. Vilka är det? Och hur hanterar jag dem?

Jag har en uppsjö av rädslor. Men den som får mest utrymme är rädslan om att inte räcka till. Efter många år av förädling så är mitt ego, mer eller mindre, hårdprogrammerat på att gå igång på prestation och bekräftelse. En bekräftelse som sällan är långlivad. I vissa livssituationer, typ på jobbet, kan jag ofta uppnå ett resultat som jag känner mig nöjd med. Ett som är åtminstone 15% bättre än mina konkurrenters (a.k.a kollegor). Men när jag väl nått dit höjer jag naturligtvis ribban ytterligare - så jag inte halkar ner.

Och dessvärre påverkar sällan detta beteende bara mig själv. Utan även mina privata relationer. Och dem i mitt jobb. Ju högre krav jag ställer på mig själv, desto högre krav ställer jag på dem. Och visst. Resultatet blir riktigt bra. Cheferna blir glada. Men min självkänsla, och den hos dom jag lever/jobbar med, blir bara svagare. 

För när man stimulerar ett självförtroende på detta sätt urvattnar man snabbt sin självkänsla.

Hur menar jag då? 

Jo, om du hela tiden strävar efter att bli bekräftad baserat på prestation - jämfört med den man är (ens handlingar, värderingar och närvaro) - blir egot allt starkare i sin tro om sin egen överhet. Och när egot blir starkare ställer den högre krav på en. Och om man inte levererar på dessa krav använder sig egot av det starkaste verktyget det har. Tankarna. Egot gör ens tankar till destruktiva. Och ju fler gånger du hör de där nedsättande orden desto sannare bli dem. Och snart blir man en med tankarna. Man är sina tankar. Och som resultat blir självkänslan bara sämre och sämre. 

Men vad är då självkänsla? 

Enligt mig, är det ett mått på hur snäll man är mot sig själv. 

Jag brukar analysera min självkänsla rätt regelbundet. Och vad jag då mäter är hur snälla mina tankar är om mig själv. Det lättaste sättet att analysera sina tankar är precis i samband med en reaktion. Det kan vara allt från att du reagerar över någon i trafiken till att du hållit en presentation som inte gav något vidare jubel. 

Just detta exempel fick jag från ett podcast-avsnitt jag lyssnade på. Det var i podcasten “10 percent happier” (tips!) - där en känd meditationslärare, Sharon Salzberg, intervjuades. Hon lär ut en viss typ av meditationsteknik, den kallas för metta meditation (därav Asphyttan Metta House). Väldigt förenklat kan man säga att denna teknik bygger på att man försöker vara närvarande i andningen, samtidigt som man utövar en icke-dömande närvaro och ger aktivt utrymme för kärleksfulla tankar om oss själva, våra nära och människor omkring och egentligen hela världen. 

Tekniken är uppdelad i ett par steg: man börjar med att meditera och ge sig själv kärleksfull välvilja, för att sedan ge kärleksfull välvilja till en man håller kär (någon som naturligt väcker känslor av kärlek i dig), nästa steg är att ge kärleksfull välvilja till någon i ens omgivning som man inte känner såväl men som är en del av ens vardag. Steget efter det (om man känner sig redo) är att ge kärleksfull välvilja till någon man inte tycker om eller har en konflikt med. 

Jaja. Grym teknik. Läs mer om den här. 

Iaf. Det Sharon berättar i podcasten är att hon kom över denna teknik när hon var väldigt ung, efter att ha blivit introducerad till Vipassana via Goenka. Hon testade denna meditationsteknik i en dryg månad, 2h om dagen. Först förstod hon inte ens vad hon hade gjort. Kändes liksom inte som om det gett någon skillnad. Men ett par dagar senare tappar hon en glasburk i golvet som spricker i 1000 bitar, och hennes normala reaktion hade varit att tänka “idiot” eller “vad klumpig jag är” - men istället ser hon att hennes automatiska tanke var “haha, jag älskar dig”. Och då inser hon vilken betydelse dessa 30 dagar har varit. Hon har lärt sig av att ge sig själv kärlek. Hon insåg då hur mycket enklare livet känns när man ger sig själv kärlek. Och hur mycket enklare det blir att ge andra kärlek. 

Därför är det min ambition för detta år. Att ge mig själv massor av kärlek. Att hela tiden försöka ge utrymme åt positiva tankar. Och låta de negativa tankarna passera utan att gå in i dem. 

Just nu tror jag mig behöva detta extra mycket, då de flesta element i mitt liv lätt kan ge upphov till stress och prestation. Let me give you some examples: vi har tagit över ett B&B, vi försöker starta ett retreat center, jag vill underhålla mitt måla, skapa ett kreativt community i Filipstad, träffa min familj, ta hand om mina vänner, ta hand om min partner, fortsätta meditera osv.

Yes. Det var en av mina MÅNGA rädslor. Att slukas upp av min egen prestationsångest. 

Vad påverkar dig? Antingen kan du kommentera här nedan, eller om du hellre vill skicka ett mejl får du gärna göra det. Jag snackar gärna om sånt här. 

Massa kärlek fina ni,

PH

BeKindToYourself_WebGif.gif