Del 1: Snön kom till Asphyttan, och värmländska känslor väcktes…

Blogginlägg_headerbild.png

”Värmland hände”, skrev Philippa senast. Och när nu Värmland har hänt för oss och den här nya ”hemma”-känslan sakta börjar sjunka in, så tar en ny vinter vid. Jag – och idag är det Simon som skriver- sitter i kaféet och ser ut på snön som yr utanför fönstret. Det känns smått surrealistiskt. Kanske är det för att snön och den annalkande vintern förstärker nyss nämnda känsla av att vi nu flyttat till de värmländska skogarna. Men kanske beror det också på att jag inte upplevt snö på snart två år. För er som inte vet det befann sig jag och Philippa förra julen på ett meditationscenter i Nya Zeeland.

Philippa skrev i första blogginlägget att hon skulle berätta lite mer om oss men jag måste nog säga - med all respekt för att Philippa målar härliga situationsbilder och att det i sig ger en bild av oss - att hon inte gav så mkt av vår faktiska bakgrund.

Som någon kanske uppmärksammat så har kanske framförallt två intressen tagit lite mer plats i våra liv de senaste åren. 1. Meditation. 2. Resor. Dessa två intressen kombinerade vi ganska storslaget vid den här tiden förra året när vi gled in på meditationscentret Dhamma Medini, en pärla på Nya Zeelands norra ö. Stora delar av tiden vi spenderade i Nya Zeeland – eller mer specifikt i Kaukapakapa (coolt namn, eller hur?) - bodde vi i en övervintrad husvagn. Och varför väljer man att göra det, frågar kanske någon. Ja, just husvagnen var ju inget vi hade planerat, den blev vi bara tilldelade som boplats efter en dryg månad. Vad vi däremot hade planerat för var att arbeta som volontärer och leva ett ganska spartanskt, men också mindre stressigt, liv på varmare breddgrader. Huvudskälet var meditationen, som förstås är central på ett meditationscenter.

Jag upptäckte meditationen – närmare bestämt Vipassana (insikts-) meditation – under en resa i Indien våren 2014. Några månader in på min resa läste jag en bok skriven av den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti (Flight of the eagle - rekommenderas varmt). Jag hade fått den av en tysk backpacker som spänt ögonen i mig och sa ”läs den här, på riktigt”. För er som inte är bekanta med Krishnamurti så kan man väl ungefär sammanfatta hans livssyn med att vi människor är upptagna av och lever i våra tankar och vår ständiga strävan efter något bättre - vilket leder till en inre obalans och olycka. Livet är föränderligt, sker bara här och nu, och endast genom att acceptera nuet och sluta jaga nåt annat kan vi uppleva frid och harmoni. Jag kanske får tillfälle att skriva mer om Krishnamurti vid ett senare tillfälle, men jag nämner honom nu eftersom hans bok det var startpunkten för en ny resa i livet. Något väcktes inom mig, en första insikt om att allt jag upplever,glädje som sorg, kommer inifrån – börjar inom mig. Och att om jag ville förstå mig själv och finna balans så var jag tvungen att se inåt.

Här väcktes nu idén om meditation och jag bestämde mig ganska snart för att åka till ett meditationsretreat uppe bland bergen i norra Indien. Tekniken heter alltså Vipassana, eller ”insikts”-meditation, och är samma teknik som Buddha själv ska ha lärt ut för 2500 år sedan. I grund och botten är Vipassana-meditation en enkel, uråldrig, teknik som ger människor möjlighet att observera kropp och sinne och låsa upp mentala knutar. Tekniken lärs ut under ett 10 dagars kurs, där deltagarna lever i tystnad och bortsett från måltider och sömn mediterar konstant. Men i Indien har moderna Vipassana-retreats kommit att bli något av ett extremt äventyr att checka av på listan för unga backpackers. Den första kursen upplevs ofta som ganska tuff och har därför blivit lite mytomspunnen bland både turister och invånare i Indien. Jag vet av egen erfarenhet att kursen är tuff, men jag vill påstå att det samtidigt var de viktigaste 10 dagarna i mitt liv. Kanske berättar jag mer om min första kurs och livet efter en annan dag. Och då lovar jag även att berätta om vårt nya namn och vad metta är för något. 

Men just nu sitter jag bara och förundras över de unika snöflingorna som faller utanför fönstret och tänker att det snart är första advent. Jag är varken religiös eller traditionell av mig men det är ju nåt visst med att tända mossbeklädda ljus och öppna luckor i julkalendern…? Kanske är det Värmland som väcker dessa känslor. Jag känner i alla fall att det kommer bli en riktigt mysig jul och vinter i Asphyttan. Ni kommer väl hit och delar den med oss?

 

Med omtanke och metta,

Simon (& Philippa)