Varför jag målar

Jag var 4 år när jag fick mitt första staffli. Kort därefter fick jag målaruniformen. En vit jumpsuit som fick mig att se ut som dotter till en avdankad Formel 1-förare. Men trots det kände jag mig coolare än Stålmannen. Jag var nog också det. 

Mina första år som konstnär var jag rätt insnöad på Bamse. Nästan i samma liga som Dalí och smältande klockor. För att ni ska förstå nivån av min besatthet så kan jag berätta att min morfar hade fyra Bamse-målningar hängandes i hans vardagsrum. I hans övriga rum hängde Ior, Nalle Puh och Tiger. Samma regel gällde när det kom till min farfar, mammas sjukgymnastpraktik och pappas kontor. 

När jag fyllde 7 år uppmuntrade min mamma mig till att gå med i en bildskola. Två dagar i veckan åkte jag 2 mil för att nå kurslokalen. Jag kände alltid en viss oro inför varje klass. Min osäkerhet låg i att behöva snacka med de andra barnen. Något som nog skulle överraska de flesta som kände mig då. Jag var en social apa. Men en social apa med enorm prestationsångest. En ångest om att vara alla till lags, få dem att känna sig bekväma, skratta, vara delaktiga (en som jag fortfarande inte är kvitt). 

Men så fort jag fick komma in i det förråd, där de förvarade alla färger, och läts välja en färgpalett lika rik på färger som Disneys Alladin, blev jag som förvandlad. Jag blev harmonisk. En egenskap som var rätt främmande för mig. Men en som jag uppskattade djupt när den väl infann sig. 

Och det är nog just den känslan som fått mig att återvända till målandet. Jo, visst hjälper det att höra att man är duktig, men den bekräftelsen har en rätt kort livstid. Motivationen måste sitta djupare. Därför tror jag att den meditativa stämningen jag hamnar i, framför duken, är den som får mig att återvända. Men det kanske inte alltid ser ut som om jag är en harmonisk säck med mjöl. Snarare tvärtom. Mycket händer när jag målar. Jag skapar gärna lite av ett kaos. Det ska skvättas. Och det ska muttras. Och det ska ångras. Och det ska skvättas lite till. Ibland bara för det är så gött att skvätta. Och det ska ångras ännu lite mer. 

Vad gäller det här med att man inte får ångra sig. Att man ska vara nöjd med vad som är händer. Jo visst. Att använda ånger som livsfilosofi är nog inte hållbart, men att använda det som teknik för att måla funkar (åtminstone för mig) alldeles utmärkt. Jag ångrar nämligen allt. Ett penseldrag, färgkombination, ett hål osv. Men min ånger är inte ett kritiserande. Den får mig inte att ge upp. Utan att ta en vända till. För det är tack vare alla gånger jag ångrat mig som något nytt har hänt. Jag är normalt inte klar med en tavla förrän jag har ångrat mig 10 gånger. Först kanske jag hade en idé om att måla en naken kvinna, sen blev det ett vattenfall, sen ett hål i rymden, som sedan blev en groda och sen tillbaka till en naken kvinna. Och när jag inne på femte eller sjätte motivet, då kanske jag börjar vänja mig och acceptera vad som är där på tavlan. Då har jag liksom marinerat och testat alla tänkbara idéer. Jag älskar alltså att ångra mig. Det kan ni också se i mina tavlor. För jag målar liksom inte över det jag ångrat. Utan det får leva kvar. 

Men åter till min kronologi. Jag har alltså inte målat sen fyra års ålder och fram tills idag. Nej. Det var faktiskt ett par år då jag inte målade över huvudtaget. Jag hittade liksom inte tillbaka. Från 18 till 25 års ålder målade jag inte en enda tavla. Jag glömde bort målandet. Jag glömde av vilken känsla det gav mig. Jag var helt uppvirad under dessa år. Och som många andra i min omgivning så valde jag andra “taktiker” för att bli lugn… Inga av vilka var särskilt hälsosamma. Men dem fimpades (bokstavligt) när omdömet hade växt klart. Thank you, precious omdöme!

Så det var inte förrän min första meditationskurs, år 2015 - i samband med min och Simons resa genom Sydamerika - som jag hittade tillbaka till min värld. Från ingenstans skapade jag de mest fantastiska konstverken. Fast aldrig i fysisk form, utan alla skapades i mitt huvud och fick hänga där. Va, vad menar du nu? Jo, när jag egentligen skulle meditera, dvs fokusera på min andning, lät jag fantasin flöda och det ena mästerverket efter det andra skapades. Detaljerna som min hjärna tillät mig att se var makalösa. Och inte så konstigt. Föreställ dig att alla distraktioner du lever med i ditt dagliga liv helt plötsligt försvinner. Du hamnar i fullkomlig isolation. Som en munk i bergen. Du pratar inte med någon, ser ingen i ögonen, spenderar 10 timmar per dag åt att sitta i lotus-ställning för att fokusera på din andning och observera vad som är. Då du. Då är fantasin 100 gånger skarpare än när man lever i den uppkopplade, distraherade världen. Och för sånna som jag. Som lätt blir distraherad av allt - med ett huvud som försöker jonglerar miljontals tankar - då är det det himla svårt att ge fantasin tillräckligt med utrymme för att få leva fritt. Istället villkoras fantasin av alla måsten, begär och aversioner. Och tills slut säger den pppfffffff, there is nothing here (japp, mitt huvud snackar engelska med mig). 

Så när jag väl kom hem från resan köpte jag ett rejält, hemmasnickrat staffli från en gubbe på Blocket. Jag vängde förbi Clas Olson och köpte ett gäng billiga canvas-dukar. Det första motivet blev en flicka. Hennes uttryck var nog rätt känslomässigt, men samtidigt avtrubbat. Som om hon tvingats trycka ner sitt emotionella jag. Naturligtvis var målningen en ren projektion. Mycket av det jag inte tillåtit mig själv att känna kom upp efter mitt första meditationsläger och när jag väl satte mig framför duken, med min penslar, fick några av de känslorna visualiseras. Och så har det fortsatt. Projektion på projektion. Tavla på tavla. 

 "You gotta problem?" - 2016, Berlin (projektion till 100%)

"You gotta problem?" - 2016, Berlin (projektion till 100%)

Yes. Sedan den resan har det blivit ett par tavlor. De flesta har getts bort till vänner och familj. Även trots att jag har haft beställningar, från betalande kunder, drar jag mig från dem. Min osäkerhet i att definiera mig själv som konstnär, och mina verk som värdefulla, hindrar mig. 

Denna destruktiva självbild ser jag i mig själv. Men också i många vänner, som också jobbar med skapande i olika former. En motvillighet att värdera sig själv och sina verk. Och det konstiga är att denna osäkerhet upplever jag inte när jag säljer andra tjänster, exempelvis för de tjänster som ryms inom min yrkesprofession - marknadsföring. Nej, då du. Då kostar det. Men när det kommer till konsten är jag som förbytt. Och detta beteende vill jag ändra på. Inte för att jag vill tjäna pengar på konsten, utan att för att bryta mitt destruktiva vanemönster - det som säger att jag inte är tillräcklig. För jag är tillräcklig. Vi alla är ju det. 

Därför vill jag dra nytta av vårt nya hem. Här i Asphyttan. Jag har så många idéer för hur konsten ska få utrymme hos oss. Jag har planer på att starta en community-grupp för konstnärer i Filipstad där vi kan supporta varandra, kontinuerligt arrangera gratisworkshops och hosta utställningar för mig och andra unga och oetablerade konstnärer. 

Så om någon av er läser det här inlägget, och har några tips, vill forma samarbeten, vill berätta om kommande utställningar i trakten - what ever - hör av er till oss på info@asphyttanmettahouse.se.

Men det är inte bara konstnärer jag vill stötta, utan också alla kids som gillar att måla och teckna. Vi har ju nu haft vår första målarstuga för ungar och det blev ju himla lyckat. Det kom cirka 30 ungar, med tillhörande päron, och målade som om morgondagen inte fanns. Nästa gång får vi husera i Bygdegården - och kanske ha tre olika stationer: 1. Vattenfärg. 2. Teckna. 3. Akvarell. Så vi låter ungarna testa på lite olika tekniker. Vad säger ni? Vilka är på att delta i nästa målarstuga - ska vi ha en redan i Januari? Kommentera gärna!

Ja, det var nog allt för denna lilla skrivstund. Tack för att ni orkade läsa. Det var ett par ord.

Med metta,

Philippa