Värmland hände

7 dagar har gått. Mycket har hänt. Värmland har hänt.

Det här inlägget är väl menat att ge Er läsare, som i dagsläget inte existerar, en inblick i vilka det är som tagit över Asphyttan Bed & breakfast. Men bara för att förtydliga, det är jag, Philippa, som författar denna text. Så det är väl ändå mina upplevelser som skildras. Men för att inte göra denna text till en total egotripp (…jag gillar, jag tycker, jag funderar över…) så jag förvandlat “jag” till ett magiskt “vi”. Sorry Simon. Men han får faktiskt skylla sig själv. Jag frågade om han ville skriva första inlägget, men han ville prioritera Sverige-Italien. Well, well…

Iaf. 

Vi anlände alltså till Asphyttan lördagen den 5e november. I 36 h gick vi runt som i ett moln av frågetecken. 

På måndagen drog det igång. Klockan 05.30 rang klockan. Det var dags att laga frukost till gästerna. Vi hade 60 min på oss. Normalt skulle det ta 30 min, enligt Eva-Lena. 06.29 sprang vi runt som galningar och jämförde vår egen frukost-display med de bilder vi tagit från Eva-Lenas frukost, dagen innan. Kalles kaviarren låg lite snett, skit också. Kom igen PH, bättre kan du!  

Måndag blev tisdag. På tisdagkväll var det dags att laga en kaka åt syjuntan som skulle gästa oss dagen därpå. 

Och det var i just den stunden min akilleshäl blottades. Bakning. Jag har nog aldrig avslöjat för Simon just hur ofantligt lågt mitt självförtroende är när det kommer till att baka. När jag gick i högstadiet skolkade jag hemkunskapen så fort det vankades bakning. Den nivån, liksom. Jag uppfostrades i ett hem där bakning var lika frånvarande som palmer är i Sverige. Min mamma kallade tjockpannkaka att baka. Och jag höll med henne. Vi slängde ju för guds skull ihop mängder av ingredienser i en form och lade in den i ugnen. B-A-K-N-I-N-G. Men nu ska jag inte shame:a mamsen. Hon är en jäkel på mycket annat. Och samma sak gäller mig. 

Så, under alla dessa år som vi planerat att driva ett ställe har jag, i det tysta, hoppats på att Simon skulle ta den biffen. Han har ju allt “going for him”. Hans mammas är en riktig, 100 procentig, bullmamma.

Så nu var det dags för honom att bevisa hans färdigheter. Och han levererade, minst sagt. Under veckan som gått har han bakat minst 5-6 olika kakor, alla har blivit prisade av gästerna (och jag tror dem). Framförallt hans kärleksfudge. Asså. Ät den INTE om du går på en sockerdiet, för du kommer inte kunna neka kaka #2. Trust me. 

Jaja. Nog med skryt. 

Syjuntan då. De kom på eftermiddagen. Trots världens tristaste ruskväder. De skulle ha varit sex personer, men tre modiga dök upp. Jag frågade såklart vad en syjunta var. De förklarade att i en syjunta ses man för att sy, brodera osv, samtidigt som man njuter av en kopp kaffe i sällskap av sina kompisar… men de tillade snabbt, att de hade bantat ner sitt koncept något. Numer är det där elementet med garn och sytråd kasserat, kvar är istället kaffe, bulle och ett bättre tjöt med sina vänninor. 

Jag nickade och kände spontant att det lät som ett fantastiskt koncept. Är det någon som vill starta en syjunta med mig? Asså, omgående? Om ja, adda mig på Facebook - Philippa Ergel. Bor här i Asphyttan då. 

Syjuntan lämnade oss och det blev torsdag. Och nu när jag försöker minnas torsdagen är jag helt blockad. Tempot har varit så högt att vi inte ens hunnit ätit en enda tillagad rätt. Värmpizza for the winning, helt enkelt. Känt mig lika ironisk som en kock - jag har förstått att de heller aldrig hinner äta riktig mat. Why? Why?!

Jo, en sak kommer jag ju förstås ihåg. I torsdag var det ju Sverige-Italien, på Friends arena. Jojo, då satt vi bänkade. Simon är ju ett riktigt fotbollsfan. Även om han själv anser att hans intresse svalnat de senaste åren. Men när jag, i pausen, började argumentera för min sak menade han att allt är relativt. Om man blickar bakåt i tiden, till en tid då Manchester United var större än allt - då, då kunde han acceptera om någon beskrev honom som ett riktigt fotbollsfan. Och det är väl vi båda tacksamma för. För min relation till fotboll existerar inte. Eller. Såhär. Av 20 matchar är det en som fångar mig. Och då går jag “all in” - jag låter mina hetlevrade drag ta över - jag börjar skrika, händer klappas i otakt och jag vankar av och an i ren nervositet. Ungefär samma nervositet som när jag kollar på Walking dead. Men jag diggar ju inte den känslan, så jag föredrar faktiskt när jag reagerar (dvs 19 av 20 gånger) med noll ointresse. Då kan jag använda den energin åt något annat (eller så låter jag mig själv bli helt apatisk framför en Netflix-serie, det händer det med). 

Iaf. Matchens vinst blev en fin godnattsaga. Vi vaknade sen till fredag. Vår allra första kafédag. Och sicken dag det blev. Vi fick så många fina gäster, bl.a. Inger, Heidi och Ann-Marie som lärde oss typ 1,5 steg i Squaredance.

Sen avrundade vi fredagen med en tur till IKEA. I kassan frågade hon varför vi köper så fruktansvärt mycket lakan och grejer. Vi berättade att vi tagit över ett bed & breakfast. Då frågade hon… “men varför köper ni inte lakan från en grossist?”. Vi kollade på varandra. Grossister, ja. Det finns för lakan också. Inte bara för mjölk. Vi tackade för tipset och kånkade iväg på 6 kassar rakt ut i spöregnet.

Lördagen och söndagen fortsatte i samma regi som fredagen. Kafé, spa-sessioner och bed & breakfast-gäster. Vi träffade bl.a. Bosse och Irene - Bosse som varit köledare. Paret bjöd in oss till en julshow i Filipstads kyrka nästa lördag, 16/12 - kl 17. Så kom ni också! Och på söndagen fick vi besök av våra fyra närmaste grannar - och vilka sköna personer - ville bli en del av deras gäng med en gång. Om man har tur osv…

Och här måste vi ändå göra en summerande parentes - en parentes för alla fantastiska människor vi haft glädjen att träffa den senaste veckan. Asså. Så många fina möten. Vi har varenda kväll suttit och halvgapat över hur underbart bemötande vi fått. Och det slog mig en kväll, att dessa möten kommer snart utvecklas till relationer. Kanske t.o.m. vänskaper. Vi kommer liksom utveckla gemensamma referensramar, kanske t.o.m. interna skämt. kanske t.o.m. interna HANDLSAG (som den franska ligan). Just nu känner jag mig så förbannat rik på livet. 

Ja. Tack alla. Varenda handskakning, samtal och påtår har gjort oss glada. 

Vi hoppas att ni som redan besökt oss kommer tillbaka SNART (!) igen. Och för er andra - KOM! Vi är så pepp på att lära känna er ALLA. 

 

Med metta och omtanke,

Philippa och Simon