Rädslor villkorar mig

Blogginlägg rädslor.png

Att vara rädd.

Jag läste just ett blogginläggyogobe.com om att vägra vara rädd. 

På sistone har jag tänkt så vansinnigt mycket på mina rädslor. Och hur mycket de präglar mina beslut och relationer. 

Det värsta är att man sällan ifrågasätter sina rädslor. Och när man väl gör det, både med sig själv och med sina kompisar, är egot framme och rättfärdigar den där förbannade rädslan. 

Egot livnär ju sig på rädslor. Det är vad som föder prestationsångest, otillräcklighetskänslor, svartsjuka och allt det som får oss att må piss. 

Och mina rädslor då. Vilka är det? Och hur hanterar jag dem?

Jag har en uppsjö av rädslor. Men den som får mest utrymme är rädslan om att inte räcka till. Efter många år av förädling så är mitt ego, mer eller mindre, hårdprogrammerat på att gå igång på prestation och bekräftelse. En bekräftelse som sällan är långlivad. I vissa livssituationer, typ på jobbet, kan jag ofta uppnå ett resultat som jag känner mig nöjd med. Ett som är åtminstone 15% bättre än mina konkurrenters (a.k.a kollegor). Men när jag väl nått dit höjer jag naturligtvis ribban ytterligare - så jag inte halkar ner.

Och dessvärre påverkar sällan detta beteende bara mig själv. Utan även mina privata relationer. Och dem i mitt jobb. Ju högre krav jag ställer på mig själv, desto högre krav ställer jag på dem. Och visst. Resultatet blir riktigt bra. Cheferna blir glada. Men min självkänsla, och den hos dom jag lever/jobbar med, blir bara svagare. 

För när man stimulerar ett självförtroende på detta sätt urvattnar man snabbt sin självkänsla.

Hur menar jag då? 

Jo, om du hela tiden strävar efter att bli bekräftad baserat på prestation - jämfört med den man är (ens handlingar, värderingar och närvaro) - blir egot allt starkare i sin tro om sin egen överhet. Och när egot blir starkare ställer den högre krav på en. Och om man inte levererar på dessa krav använder sig egot av det starkaste verktyget det har. Tankarna. Egot gör ens tankar till destruktiva. Och ju fler gånger du hör de där nedsättande orden desto sannare bli dem. Och snart blir man en med tankarna. Man är sina tankar. Och som resultat blir självkänslan bara sämre och sämre. 

Men vad är då självkänsla? 

Enligt mig, är det ett mått på hur snäll man är mot sig själv. 

Jag brukar analysera min självkänsla rätt regelbundet. Och vad jag då mäter är hur snälla mina tankar är om mig själv. Det lättaste sättet att analysera sina tankar är precis i samband med en reaktion. Det kan vara allt från att du reagerar över någon i trafiken till att du hållit en presentation som inte gav något vidare jubel. 

Just detta exempel fick jag från ett podcast-avsnitt jag lyssnade på. Det var i podcasten “10 percent happier” (tips!) - där en känd meditationslärare, Sharon Salzberg, intervjuades. Hon lär ut en viss typ av meditationsteknik, den kallas för metta meditation (därav Asphyttan Metta House). Väldigt förenklat kan man säga att denna teknik bygger på att man försöker vara närvarande i andningen, samtidigt som man utövar en icke-dömande närvaro och ger aktivt utrymme för kärleksfulla tankar om oss själva, våra nära och människor omkring och egentligen hela världen. 

Tekniken är uppdelad i ett par steg: man börjar med att meditera och ge sig själv kärleksfull välvilja, för att sedan ge kärleksfull välvilja till en man håller kär (någon som naturligt väcker känslor av kärlek i dig), nästa steg är att ge kärleksfull välvilja till någon i ens omgivning som man inte känner såväl men som är en del av ens vardag. Steget efter det (om man känner sig redo) är att ge kärleksfull välvilja till någon man inte tycker om eller har en konflikt med. 

Jaja. Grym teknik. Läs mer om den här. 

Iaf. Det Sharon berättar i podcasten är att hon kom över denna teknik när hon var väldigt ung, efter att ha blivit introducerad till Vipassana via Goenka. Hon testade denna meditationsteknik i en dryg månad, 2h om dagen. Först förstod hon inte ens vad hon hade gjort. Kändes liksom inte som om det gett någon skillnad. Men ett par dagar senare tappar hon en glasburk i golvet som spricker i 1000 bitar, och hennes normala reaktion hade varit att tänka “idiot” eller “vad klumpig jag är” - men istället ser hon att hennes automatiska tanke var “haha, jag älskar dig”. Och då inser hon vilken betydelse dessa 30 dagar har varit. Hon har lärt sig av att ge sig själv kärlek. Hon insåg då hur mycket enklare livet känns när man ger sig själv kärlek. Och hur mycket enklare det blir att ge andra kärlek. 

Därför är det min ambition för detta år. Att ge mig själv massor av kärlek. Att hela tiden försöka ge utrymme åt positiva tankar. Och låta de negativa tankarna passera utan att gå in i dem. 

Just nu tror jag mig behöva detta extra mycket, då de flesta element i mitt liv lätt kan ge upphov till stress och prestation. Let me give you some examples: vi har tagit över ett B&B, vi försöker starta ett retreat center, jag vill underhålla mitt måla, skapa ett kreativt community i Filipstad, träffa min familj, ta hand om mina vänner, ta hand om min partner, fortsätta meditera osv.

Yes. Det var en av mina MÅNGA rädslor. Att slukas upp av min egen prestationsångest. 

Vad påverkar dig? Antingen kan du kommentera här nedan, eller om du hellre vill skicka ett mejl får du gärna göra det. Jag snackar gärna om sånt här. 

Massa kärlek fina ni,

PH

BeKindToYourself_WebGif.gif

Del 1: Snön kom till Asphyttan, och värmländska känslor väcktes…

Blogginlägg_headerbild.png

”Värmland hände”, skrev Philippa senast. Och när nu Värmland har hänt för oss och den här nya ”hemma”-känslan sakta börjar sjunka in, så tar en ny vinter vid. Jag – och idag är det Simon som skriver- sitter i kaféet och ser ut på snön som yr utanför fönstret. Det känns smått surrealistiskt. Kanske är det för att snön och den annalkande vintern förstärker nyss nämnda känsla av att vi nu flyttat till de värmländska skogarna. Men kanske beror det också på att jag inte upplevt snö på snart två år. För er som inte vet det befann sig jag och Philippa förra julen på ett meditationscenter i Nya Zeeland.

Philippa skrev i första blogginlägget att hon skulle berätta lite mer om oss men jag måste nog säga - med all respekt för att Philippa målar härliga situationsbilder och att det i sig ger en bild av oss - att hon inte gav så mkt av vår faktiska bakgrund.

Som någon kanske uppmärksammat så har kanske framförallt två intressen tagit lite mer plats i våra liv de senaste åren. 1. Meditation. 2. Resor. Dessa två intressen kombinerade vi ganska storslaget vid den här tiden förra året när vi gled in på meditationscentret Dhamma Medini, en pärla på Nya Zeelands norra ö. Stora delar av tiden vi spenderade i Nya Zeeland – eller mer specifikt i Kaukapakapa (coolt namn, eller hur?) - bodde vi i en övervintrad husvagn. Och varför väljer man att göra det, frågar kanske någon. Ja, just husvagnen var ju inget vi hade planerat, den blev vi bara tilldelade som boplats efter en dryg månad. Vad vi däremot hade planerat för var att arbeta som volontärer och leva ett ganska spartanskt, men också mindre stressigt, liv på varmare breddgrader. Huvudskälet var meditationen, som förstås är central på ett meditationscenter.

Jag upptäckte meditationen – närmare bestämt Vipassana (insikts-) meditation – under en resa i Indien våren 2014. Några månader in på min resa läste jag en bok skriven av den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti (Flight of the eagle - rekommenderas varmt). Jag hade fått den av en tysk backpacker som spänt ögonen i mig och sa ”läs den här, på riktigt”. För er som inte är bekanta med Krishnamurti så kan man väl ungefär sammanfatta hans livssyn med att vi människor är upptagna av och lever i våra tankar och vår ständiga strävan efter något bättre - vilket leder till en inre obalans och olycka. Livet är föränderligt, sker bara här och nu, och endast genom att acceptera nuet och sluta jaga nåt annat kan vi uppleva frid och harmoni. Jag kanske får tillfälle att skriva mer om Krishnamurti vid ett senare tillfälle, men jag nämner honom nu eftersom hans bok det var startpunkten för en ny resa i livet. Något väcktes inom mig, en första insikt om att allt jag upplever,glädje som sorg, kommer inifrån – börjar inom mig. Och att om jag ville förstå mig själv och finna balans så var jag tvungen att se inåt.

Här väcktes nu idén om meditation och jag bestämde mig ganska snart för att åka till ett meditationsretreat uppe bland bergen i norra Indien. Tekniken heter alltså Vipassana, eller ”insikts”-meditation, och är samma teknik som Buddha själv ska ha lärt ut för 2500 år sedan. I grund och botten är Vipassana-meditation en enkel, uråldrig, teknik som ger människor möjlighet att observera kropp och sinne och låsa upp mentala knutar. Tekniken lärs ut under ett 10 dagars kurs, där deltagarna lever i tystnad och bortsett från måltider och sömn mediterar konstant. Men i Indien har moderna Vipassana-retreats kommit att bli något av ett extremt äventyr att checka av på listan för unga backpackers. Den första kursen upplevs ofta som ganska tuff och har därför blivit lite mytomspunnen bland både turister och invånare i Indien. Jag vet av egen erfarenhet att kursen är tuff, men jag vill påstå att det samtidigt var de viktigaste 10 dagarna i mitt liv. Kanske berättar jag mer om min första kurs och livet efter en annan dag. Och då lovar jag även att berätta om vårt nya namn och vad metta är för något. 

Men just nu sitter jag bara och förundras över de unika snöflingorna som faller utanför fönstret och tänker att det snart är första advent. Jag är varken religiös eller traditionell av mig men det är ju nåt visst med att tända mossbeklädda ljus och öppna luckor i julkalendern…? Kanske är det Värmland som väcker dessa känslor. Jag känner i alla fall att det kommer bli en riktigt mysig jul och vinter i Asphyttan. Ni kommer väl hit och delar den med oss?

 

Med omtanke och metta,

Simon (& Philippa)

Värmland hände

7 dagar har gått. Mycket har hänt. Värmland har hänt.

Det här inlägget är väl menat att ge Er läsare, som i dagsläget inte existerar, en inblick i vilka det är som tagit över Asphyttan Bed & breakfast. Men bara för att förtydliga, det är jag, Philippa, som författar denna text. Så det är väl ändå mina upplevelser som skildras. Men för att inte göra denna text till en total egotripp (…jag gillar, jag tycker, jag funderar över…) så jag förvandlat “jag” till ett magiskt “vi”. Sorry Simon. Men han får faktiskt skylla sig själv. Jag frågade om han ville skriva första inlägget, men han ville prioritera Sverige-Italien. Well, well…

Iaf. 

Vi anlände alltså till Asphyttan lördagen den 5e november. I 36 h gick vi runt som i ett moln av frågetecken. 

På måndagen drog det igång. Klockan 05.30 rang klockan. Det var dags att laga frukost till gästerna. Vi hade 60 min på oss. Normalt skulle det ta 30 min, enligt Eva-Lena. 06.29 sprang vi runt som galningar och jämförde vår egen frukost-display med de bilder vi tagit från Eva-Lenas frukost, dagen innan. Kalles kaviarren låg lite snett, skit också. Kom igen PH, bättre kan du!  

Måndag blev tisdag. På tisdagkväll var det dags att laga en kaka åt syjuntan som skulle gästa oss dagen därpå. 

Och det var i just den stunden min akilleshäl blottades. Bakning. Jag har nog aldrig avslöjat för Simon just hur ofantligt lågt mitt självförtroende är när det kommer till att baka. När jag gick i högstadiet skolkade jag hemkunskapen så fort det vankades bakning. Den nivån, liksom. Jag uppfostrades i ett hem där bakning var lika frånvarande som palmer är i Sverige. Min mamma kallade tjockpannkaka att baka. Och jag höll med henne. Vi slängde ju för guds skull ihop mängder av ingredienser i en form och lade in den i ugnen. B-A-K-N-I-N-G. Men nu ska jag inte shame:a mamsen. Hon är en jäkel på mycket annat. Och samma sak gäller mig. 

Så, under alla dessa år som vi planerat att driva ett ställe har jag, i det tysta, hoppats på att Simon skulle ta den biffen. Han har ju allt “going for him”. Hans mammas är en riktig, 100 procentig, bullmamma.

Så nu var det dags för honom att bevisa hans färdigheter. Och han levererade, minst sagt. Under veckan som gått har han bakat minst 5-6 olika kakor, alla har blivit prisade av gästerna (och jag tror dem). Framförallt hans kärleksfudge. Asså. Ät den INTE om du går på en sockerdiet, för du kommer inte kunna neka kaka #2. Trust me. 

Jaja. Nog med skryt. 

Syjuntan då. De kom på eftermiddagen. Trots världens tristaste ruskväder. De skulle ha varit sex personer, men tre modiga dök upp. Jag frågade såklart vad en syjunta var. De förklarade att i en syjunta ses man för att sy, brodera osv, samtidigt som man njuter av en kopp kaffe i sällskap av sina kompisar… men de tillade snabbt, att de hade bantat ner sitt koncept något. Numer är det där elementet med garn och sytråd kasserat, kvar är istället kaffe, bulle och ett bättre tjöt med sina vänninor. 

Jag nickade och kände spontant att det lät som ett fantastiskt koncept. Är det någon som vill starta en syjunta med mig? Asså, omgående? Om ja, adda mig på Facebook - Philippa Ergel. Bor här i Asphyttan då. 

Syjuntan lämnade oss och det blev torsdag. Och nu när jag försöker minnas torsdagen är jag helt blockad. Tempot har varit så högt att vi inte ens hunnit ätit en enda tillagad rätt. Värmpizza for the winning, helt enkelt. Känt mig lika ironisk som en kock - jag har förstått att de heller aldrig hinner äta riktig mat. Why? Why?!

Jo, en sak kommer jag ju förstås ihåg. I torsdag var det ju Sverige-Italien, på Friends arena. Jojo, då satt vi bänkade. Simon är ju ett riktigt fotbollsfan. Även om han själv anser att hans intresse svalnat de senaste åren. Men när jag, i pausen, började argumentera för min sak menade han att allt är relativt. Om man blickar bakåt i tiden, till en tid då Manchester United var större än allt - då, då kunde han acceptera om någon beskrev honom som ett riktigt fotbollsfan. Och det är väl vi båda tacksamma för. För min relation till fotboll existerar inte. Eller. Såhär. Av 20 matchar är det en som fångar mig. Och då går jag “all in” - jag låter mina hetlevrade drag ta över - jag börjar skrika, händer klappas i otakt och jag vankar av och an i ren nervositet. Ungefär samma nervositet som när jag kollar på Walking dead. Men jag diggar ju inte den känslan, så jag föredrar faktiskt när jag reagerar (dvs 19 av 20 gånger) med noll ointresse. Då kan jag använda den energin åt något annat (eller så låter jag mig själv bli helt apatisk framför en Netflix-serie, det händer det med). 

Iaf. Matchens vinst blev en fin godnattsaga. Vi vaknade sen till fredag. Vår allra första kafédag. Och sicken dag det blev. Vi fick så många fina gäster, bl.a. Inger, Heidi och Ann-Marie som lärde oss typ 1,5 steg i Squaredance.

Sen avrundade vi fredagen med en tur till IKEA. I kassan frågade hon varför vi köper så fruktansvärt mycket lakan och grejer. Vi berättade att vi tagit över ett bed & breakfast. Då frågade hon… “men varför köper ni inte lakan från en grossist?”. Vi kollade på varandra. Grossister, ja. Det finns för lakan också. Inte bara för mjölk. Vi tackade för tipset och kånkade iväg på 6 kassar rakt ut i spöregnet.

Lördagen och söndagen fortsatte i samma regi som fredagen. Kafé, spa-sessioner och bed & breakfast-gäster. Vi träffade bl.a. Bosse och Irene - Bosse som varit köledare. Paret bjöd in oss till en julshow i Filipstads kyrka nästa lördag, 16/12 - kl 17. Så kom ni också! Och på söndagen fick vi besök av våra fyra närmaste grannar - och vilka sköna personer - ville bli en del av deras gäng med en gång. Om man har tur osv…

Och här måste vi ändå göra en summerande parentes - en parentes för alla fantastiska människor vi haft glädjen att träffa den senaste veckan. Asså. Så många fina möten. Vi har varenda kväll suttit och halvgapat över hur underbart bemötande vi fått. Och det slog mig en kväll, att dessa möten kommer snart utvecklas till relationer. Kanske t.o.m. vänskaper. Vi kommer liksom utveckla gemensamma referensramar, kanske t.o.m. interna skämt. kanske t.o.m. interna HANDLSAG (som den franska ligan). Just nu känner jag mig så förbannat rik på livet. 

Ja. Tack alla. Varenda handskakning, samtal och påtår har gjort oss glada. 

Vi hoppas att ni som redan besökt oss kommer tillbaka SNART (!) igen. Och för er andra - KOM! Vi är så pepp på att lära känna er ALLA. 

 

Med metta och omtanke,

Philippa och Simon